Barnen, min räddning!

Barnen är min räddning från att bli lodis! 

Igår afton hämtade farföräldrarna tre uppspelta gossar och tog dem med på en helg i fjällen med massor av skidåkning på programmet. Det är konstigt det där, de är glada och förväntansfulla, jag tänker på hur skönt jag ska ha det och ändå så gnager en liten saknad i maggropen redan fem minuter efter deras avfärd. 

Maken spenderade kvällen med en god vän på bio och jag hade A här på tjej/tantmys. (En tjej och en tant). Då vi drabbades av ohejdad orkeslöshet fann vi på intet sätt krafter för att ta oss till någon affär utan fick trolla ihop något gott utav det huset bjöd på. Det blev inte så tokigt.

Varma mackor på ljust surdegsbröd med senap, skinka, konserverade päron, paprikapulver och mozzarellaost. Fint som snus! som Alfred sa.

och Gino, dock ganska enfärgad men god med glass. 

En romantisk film Det är aldrig försent Larry Crowne på det och efteråt mötte huvudet kudden redan vid tiotiden och jag sov sött när maken kom hem. Sov gjorde jag föresten ända till halv elva och jag drömde, vilket jag inte kan minnas när jag kom ihåg att jag gjort senast. Sedan har jag slöat runt i nattlinne och onepiece ända till nu. Mest druckit kaffe och pratat, läst lite, en vanlig fredag.

Det är med andra ord för väl att jag har tre vackra, underbara gossar som ger mig energi och håller mig igång, annars skulle mitt liv kunna ta en ände med förskräckelse, risken att det skulle börja växa mossa på mig helt bokstavligt föreligger i högsta grad.