Fågelmat

Nu har Blåmesesen fått sin vilja igenom. Den som så ivrigt knackade på vårt fönster häromdagen, sittandes på fönsterspröjset.

50 kg fågelfrö är inhandlat. Dessvärre är de där säckarna inte av det tåligaste slaget så en liten pinne, från den tillika nyinhandlade, fågelmataren lyckades göra ett litet hål en bit upp på säckens kant och det var märkvärdigt vilken enorm mängd frö som fullkomligt strilade fram näst intill ohejdbart. Jag hade dock en flitig liten medhjälpare som efter bästa förmåga tog tillvara det spillda.

Projektets nästa steg var att hänga upp själva fågelmatarna. En sak jag gärna skulle vilja få svar på är hur de som konstruerar dessa mojänger tänker. Matarna är ofta rejäla saker som ser till att mat och träck är skilda åt, att fåglarna inte kan krypa in i maten, att de är förhållandevis enkla att fylla på med mera. Men så finns där alltid, och jag menar alltid, någon liten, liten detalj som till exempel en vingmutter, sprint eller i det här fallet en liten gummiring, dessa små tingestar har säkert en jättebra funktion men problemet uppkommer den där tisdagmorgonen när man ska iväg och har en tid att passa, det är 10 minusgrader och en meter snö och man har just upptäckt att fågelmaten är slut i mataren. Kära nån, inte kan jag låta fåglarna dö svältdöden bara för att jag har bråttom! Så fort in och hämta frö, ut med behållaren, vantarna är naturligtvis på, handväskan hänger över axeln och alla, av barnen, i hallen, kvarglömda attiraljer håller man i ena handen, fågelmaten i den andra och så försöker man få av locket på mataren för att kunna fylla på. Det är då det ofrånkomligen händer... Den där pytte, pyttelilla detaljen som tydligen gör mataren komplett, slinter ur den vantbeklädda handen, ner i den djupa snön för att där tillbringa återstoden av vintern och lagom dyka upp igen när det är dax att plocka in allt som är kopplat till fågelmat, i garaget igen. Tack och lov brukar matarna fungera precis lika bra utan den där rymningsbenägna lilla detaljen.

Men än sitter gummiringen där den ska och matarna är uppsatta i träden utanför vårt köksfönster för att där med sina gäster förnöja oss hela vintern.

Nu väntar vi bara på att småfåglarna ska hitta hit men under tiden finns det ett gäng andra som är mycket intresserade av trädgårdens nya inrättning. Måhända kan det bidra till att minska antalet oönskade besök hos grannarna.