Bättre och bättre år för år...

Jag måste erkänna, jag är löjligt nöjd och nästan lite lycklig.

Här sitter jag på sena kvällen och äter en smörgås med brunost. Inte vilken brunost som helst utan en jag gjort själv, utan recept.

Sanningen att säga så är den ganska långt ifrån perfekt men den är även ganska långt mycket bättre än förra årets. Eftersom jag vanligen ystar endast en gång om året och först förra året insåg att brunost, som för övrigt Mellan älskar så mycket att det hänt att han fått ett kilo i födelsedagspresent, görs på vassle, den där biprodukten från ost som i bästa fall tidigare delvis använts som degvätska men nu fick en alldeles ny funktion. Problemet var dock att något recept inte gick att uppbringa och mina efterforskningar hos norrmän i bekantskapskretsen var tämligen fruktlösa. Så det var bara att ge sig i kast med projektet på vinst och förlust. Resultatet förra året blev en ganska grynig, oformlig massa men med rätt smak.

Efter att, i brist på recept, noga ha studerat innehållsförteckningar prövade jag på nytt i år.

Efter att jag tagit bort en del till den sedvanliga brödbaket återstod sju liter vassle som långsamt fick reduceras på svag värme och med viss omrörning då och då.

När cirka nio timmar förflutit hade laktosen karamelliserats och färgen övergått i brunt. Här tillsatte jag nu fyra deciliter grädde, men slutsatsen så här i efterhand är att det nog borde ha varit mer. Och så fick det puttra på en stund till, nu med mer effektiv omrörning. När massan blivit ganska seg hällde jag upp den i ett tomt mjölkpaket och lät den svalna.

Årets resultat smakar som det ska och går att skiva med osthyvel!
Därav min glädje. Men en del av den gryniga känslan finns fortfarande kvar även om den är mindre i år. Om någon innehar kunskap på området så mottages ett delgivande av denna tacksamt. Om inte så får mitt experimenterande fortsätta nästa år och vem vet om tio, femton år kanske jag till fullo besitter konsten att göra brunost.