Under min bloggvila hade vi höstlov och på höstlovet fyllde Yngste år, sex stycken.
Jag ägnade åtskillig tid, dagarna däromkring, åt att tänka på hur tacksam jag är över mina pojkar, att de är mina och att de fortfarande är tre stycken då det var fasligt nära att Yngste blott blivit fem och ett halvt.
Tänk så skört livet är och vad viktigt det är att värdera den där vardagen som ibland känns lite kämpig men faktiskt är det som ger livet dess mening. Läxläsning, sövning, morgnarna med letandet efter vantar och mössor, högläsning, samtalen, stojiga måltider, kramar i förbifarten, plåster, tjat, skjutsningar, spel och mys. Livet med dem man älskar. Det som faktiskt är livet.
Jag vill leva så att jag njuter av min familj, även av de där små, till synes obetydliga sakerna i vårt samspel. Jag vill att mina barn skall växa upp trygga med vetskapen att de är älskade, önskade och efterfrågade.
Jag är så tacksam att jag har dem, min familj, släkt och vänner.
Livet är bra härligt men ibland krävs det att man tar sig tid och tänker efter för att inse hur bra det faktiskt är!
Du har så rätt, så rätt.
SvaraRaderaIngenting är självklart.
Jag avslutar mina dagar med att tacka för dem, för allt de har givit mig oberoende av hur de har sett ut. Vi har så mycket att vara tacksamma för.
Det finns guldkorn även där man minst anar.
Fina pojkar ni har!:)
Tack! Ja, de är underbara!
RaderaDet är väl något bra i att man tar med sig en större portion tacksamhet ut ur en livskris även om man helst skulle varit utan krisen.
Vackra, starka ord. Så är det ju. Livet är alla de där små stunderna, och de är vackra, ibland i allt sitt kaos. Som föregående talare skrev gör jag också, varje kväll sänder jag en tacksamhetens tanke över dem som står mig nära eller som av någon anledning just då verkar behöva det.
SvaraRaderaOch tar ja mig tid att värdesätta dem så blir livet roligare är min filosofi.
Radera