Hängekorv

Julförberedelser har pågått hela denna lördag, och det har varit julförberedelser av den allra roligaste sorten. Vi har nämligen stoppat korv, Hängekorv. Och det är så gott, så gott! Faktiskt så gott att far min föråt sig på det en gång för väldigt länge sedan men han är botad nu, tack och lov. 

Och som sagt så är det väldigt roligt! 

När vi tidigare i veckan kom fram till att fadern skulle vara borta på lördagen och jag frågade pojkarna vad vi då skulle göra för något trevligt för att uppväga hans frånvaro, var korvstoppning det önskemål de utan tvekan enades bakom. Mormor och morfar fick förfrågan att delta och tackade ja, vilket var väldigt bra för min del, då kladdiga små pojkar som ledsnar efter ett tag kan vara lite svårt att hantera om man är ensam vuxen och dessutom har korvsmet upp till armbågarna.

Klockan elva på förmiddagen var allt iordningställt för start i dagens korvrace och moster i Småland var vidtalad för eventuell telefonkonsultation.

Köttet maldes tillsammans med löken och späcket.

Och blandades med de förkokta korngrynen och de nystötta kryddorna. Behöver jag säga att det luktade ljuvligt ifrån morteln?

Naturligtvis måste smeten avsmakas. 

Det smakade minst lika härligt som det tidigare luktat.

Första försöket

Resulterade i Yngstes alldeles egna Hängekorv. Det är nämligen tradition att barnen får varsin korv, av modell mindre. Så har det alltid varit, åtminstone så länge jag kan minnas.

Många villiga händer fanns det och många villiga händer behövdes det.

Och ibland måste man byta uppgift och ibland behöver man vila sig eller bara göra något annat ett tag. Då är det bra att vara många.

Lagom till korvhängningen, den ska nämligen hänga och surna där ett tag, återvände maken till hemmet och han fann genast sin uppgift i sällskapet. Det ska väl erkännas att det blir ganska klabbigt av korvstoppning. Men på detta vis fick vi både en massa underbar korv och ett välstädat kök.

När så det välförtjänta kaffet intogs i finrummet hördes ett ganska högt och oroväckande "klafs"! Den yttersta, lilla korven hade fallit till marken och skinnet hade spruckit en aning. Mormor visste dock snabbt på råd, fram med medicinlådan och ett förband. Korvsmeten trycktes tillbaka, korven bandagerades och bands om ordentligt och blev på så vis nästan som ny igen.

Så nu hänger de där, både sårade och osårade korvar, i taket i mitt kök, precis så som det ska vara innan jul, såsom det alltid har varit, i mitt kök, i mammas kök och i mormors kök. 

Det känns tryggt och fint och juligt.