lördag 9 november 2013

Länsmiddag

Igår så var det dags för middag på Västerås slott. En mycket trevlig och välordnad tillställning. 

Erkännas ska att jag var lite nervös innan, inte för landshövdingen och hans hustru, de är väldigt trevliga, men för att jag som Pippi inte skulle kunna uppföra mig. Situationen är ju ny för mig och jag behärskar inte ordningarna. Men för alla oroliga, det gick bra. 


Då jag begrep att det enligt etiketten inte bjöd att hala fram kamera i tid och otid så är detta inlägg ganska bildlöst. Ni får således åter tro mig på mitt ord. 

Representationsvåningen var höstligt dekorerat med gerberor, bellis och vackra blad i vinrött och gulbrunt, oväntat och vackert. Ett 60-tal gäster minglade runt och jag övade på att memorera namn. Det gick väl så där får jag erkänna. Jag har åter fått bekräftat att jag har ett behov av att gå kurs i att mingla. Jag tycker om att prata länge med människor, få veta mer om dem än namn, titel och två saker till. 

Under middagen placerades vi vid runda bord med sex, sju vid varje. Denna form av umgänge passar mig mycket bättre och jag hade förmånen att hamna mellan två intressanta herrar. På en sidan en enhetschef på Länsstyrelsen som arbetat i privata sektorn hela sitt yrkesverksamma liv fram till för några månader sedan och nu till fullo insett kulturskillnaderna däremellan. Vi hade väldigt intressanta samtal härom.

På min andra sida hade jag en fantastiskt trevlig fransman som lämnat Paris för Sverige och kärleken och nu startat restaurang i en mindre ort. Livliga och engagerade samtal om svensk och fransk mat, skillnader och likheter, mjölsorter och svårigheter att få tag på obehandlat mjöl med karaktär, surdeg, fika, ja listan blir lång och trevligt hade vi.


Maten vi bjöds var fantastiskt god, den serverades i ett behagligt tempo och inbjöd till ytterligare samtal.

Därefter bjöds på jazz, utav en oerhört skicklig och intressant klarinettist med komp, innan kaffe med chokladpralin prydd av länsvapnet serverades.

Med inställningen att den framför mig är en människa precis som jag alldeles oavsett om vilken titel den besitter, en människa precis som jag, som uppskattar när någon intresserar sig för dennes liv, gjorde att min nervositet minskade, ja faktiskt försvann. Alla har något intressant att berätta, det är bara att fråga och lyssna. Och det visade sig att många hade gått dit med samma lilla nervositet som jag.

3 kommentarer:

  1. Jag känner mig inte heller som något mingelproffs. Det går bra (eller bättre) om jag vet exakt varför jag är där och har ett uppdrag (be X om y och presentera z för å, typ) men att planlöst mingla omkring med ett glas i handen och bedöma och bli bedömd utifrån professionell nytta... nä, jag tycker bara att det känns ytligt och kallt.

    Att sitta ner till bords känns bättre även för mig. Då får det ta tid och alla har ett intresse av att hålla konversationen igång. Man hittar gemensamma nämnare, intressen, bekanta...

    Låter i alla fall som du hade en trevlig kväll i fin miljö!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Låter som en trevlig, god och spännande middag. Det är alltid roligt med nya erfarenheter :)
    Kram Christina

    Och Tack för din rara kommentar, den värmde.

    SvaraRadera
  3. Tänk, jag vet att jag har läst den här och inte alls kommenterat. Konstigt prick jag är, men nu gjorde jag det i alla fall. ;)
    Gös rom...särskrivning på menyn. Det märkte jag den här gången
    Kram

    SvaraRadera

Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!