Hinner eller inte

Jag arbetar 75%, ifrån 8-15 var dag. Detta har jag gjort i ett och ett halvt år, sedan Yngste började förskoleklass. Jag har ett väldigt roligt och stimulerande arbete som HR-ansvarig och jag är tacksam att det går att kombinera detta med dessa arbetstider. Visst känner jag ibland på jobbet att jag inte räcker till. Och jag känner definitivt detsamma här hemma. 

Jag vill ha kvantitetstid med mina barn, det finaste jag har. Jag vill att de ska känna att hemma är en plats att slappna av på, att vara tillsammans på, att tanka på och att känna sig trygg på. Ofta brottas jag med känslan av att vilja vara hemma mycket mer, att inte behöva ta av vår dyrbara tillsammanstid föra att tvätta, diska och fixa. Ibland är den känslan så överväldigande att jag missar att se det jag faktiskt har.

Även att halv fyra inte är halv två att hämta min lille så hinner vi ändå med en del tillsammans. 

Vi hinner stå bredvid varandra och skala morötter och kålrötter till middagens rotmos.

Vi hinner stå där i köket medan Äldste diskar och tala om dagen, finurla på det bästa sättet att skala en morot. Och även på det roligaste sättet att skala dem på. 

Vi hinner laga mat ifrån grunden, fast inte korven då förstås, tillsammans. Och medan det kokar, övar vi på att skala en apelsin då det framkom att hela fruktstunden gått åt till skalandet och tiden var slut när själva ätandet skulle börja. Gossen fick dock dispens så han hann få i sig frukten. När apelsinerna är skalade äter vi dem med pepparkakor och äldste visar hur man äter hela pepparkakan på en gång, något varken Yngste eller jag förmådde.

Vi hinner lämna och hämta Mellan i stallet. Vi hinner göra läxor tillsammans i stearinljusens sken runt köksbordet.

Vi hinner äta vårt rotmos i lugn och ro medan vi pratar om hjärnans delar, musik som medicin, lunchrasten, hästar, nya scheman, klockan, fysikvikarier och mycket mer.

Och vi hinner avsluta med Kalvpannkaka, eller Kalvdans, med ovispad grädde och blåbärssylt, gjord på råmjölk ifrån den bondes kor som Äldste är hos, så ofta han kommer till Småland.

Så vi hinner en del, även om vi inte hinner allt jag önskar. Men som jag försöker påminna mig själv om, det gäller att räkna sina välsignelser, att lägga fokus på det som är bra och vara tacksam för det. Inte alltid så lätt men ack så viktigt.