En olycka händer så lätt...

Med maken i Finland och en krasslig son sov jag med två söner i min säng natten som gick. Jag fick en som bonus. När en son har krupphosta sover man inte så djupt där bredvid. Som mor så vakar man lite, även i sömnen. 

Vid halv tretiden vaknade jag dock mycket hastigt av att det tjöt något alldeles förskräckligt. Det tog några sekunder, eller bråkdelar av en sekund, jag vet inte helt, innan jag begrep att det var brandvarnaren. Nu är det inte första gången som den börjar tjuta mitt i natten därav var min första tanke att rusa upp och rycka batteriet. När jag i hast for ut genom sovrumsdörren var det dock inte lika som tidigare gånger, rök slog emot mig. Jag fortsatte min något irriga, men snabba språngmarsch ut i köket där lågorna slog upp ifrån en skål på bordet, halvvägs upp emot taket, och den gråsvarta röken bolmade i en förvånansvärd mängd..

"Ett grytlock!!!" tänkte jag direkt.

"Var har jag grytlocken??!" tänkte jag sedan i lätt panik.

"Fokusera!!!"

Så kom jag på i vilken låda jag förvarar grytlocken, fick fram ett stort och tryckte det över elden.

Tack vare att branden var i en skål gick det förhållandevis enkelt att släcka det hela. Jag tog på grytvantar och bar snabbt ut skålen på bron. Dörren dit stod redan på vid gavel, då Yngste i detsamma han uppfattat vad som hände reagerade rutinmässigt utifrån de kunskaper han drillats i både på dagis och i skolan. Han hade således raskt gått till dörren, låst upp densamma och klivit ut barfota i den våta, kalla novembernatten. 

Jag ställde ned skålen och plockade upp den frusna gossen och vi gick in igen till Mellan som stod och funderade på vad vi skulle göra härnäst. Vi beslöt att låta dörren stå öppen och gemensamt öppnade vi snabbt även altandörr och alla sovrumsfönster samt fönstren i allrummet. Äldste, han sov igenom hela dramatiken och vaknade inte heller av det öppna fönstret ovanför sin säng. Det blir nog att installera en egen brandvarnare på hans rum härefter tror jag bestämt.

Därefter kröp vi tre vakna, åter till kojs och låg där och pratade om vad som hänt. Och om vad som kunde ha hänt. Vi knäppte våra händer och tackade Jesus för att det hade gått så bra, att vi haft änglavakt. Och så somnade en gosse på vardera min arm, sedan somnade mina armar och slutligen även jag.

Det är ju för bra att man bor lite på landet där det på intet sätt är pintjockt med tjuvar då man nödgas sova i ett hus med öppna fönster och dörrar.

När Äldste väl vaknade ville han ha en noggrann redogörelse av vad som hänt, av vad han missat, och bröderna skroderade och visade gärna, dock lite andäktiga, på orsaken. 

Ett kvarglömt ljus!

I glaspärlor!

Som på något sätt blivit så varma tillsammans att de började brinna och smälte samman med skålen.

En sådan händelse jag tänkt att det kommer inte hända mig.

En sådan händelse som händer så lätt.

En sådan händelse som kunde ha gått så illa. 

Men som nu gick så väldigt bra.

Som ännu ytterligare ökar min tacksamhet över livet, över min familj och över mitt hem.

Morgonen mötte oss med ett hem lätt täckt av sotflagor, men dock ett hem! 

Tack vare den rejäla utvädringen luktar det inte ens särskilt mycket och då Mellan är fortsatt sjuk har han legat på soffan och iakttagit min framfärd med dammsugare och skurtrasor hela förmiddagen. Jag kan meddela att vill man få dolda spindelnät synliga är sotning en bra metod. 

Och tänk nu har jag julstädat ytterligare, skurat lamparmaturer, dammsugit alla stoppade klädslar, torkat lister och gardinstänger, ja även själva gardinerna är dammsugna och mycket mer. Fortsätter det så här kommer jag att ha julfint redan i början av december.

Till vår lunch hämtade Mellan ett elektriskt ljus.

För säkerhets skull.

Idag i alla fall.