Pappa

Igår var en epokgörande dag i min ursprungsfamiljs historia. 

Fadern, pilot, flög sin sista tur med passagerare på grund av att han snart fyller 65 år och då kräver reglementet ett sådant skick, alldeles oavsett hur mycket man älskar sitt jobb.

Då vi alla vet hur han älskar sitt jobb ville vi vara på plats och fånga upp honom när han landade. Fira med honom att han avslutat ett så väl utfört verk.

Mor min styrde om allt i största hemlighet. Ordnade och ringde, planerade och skaffade bulvaner.

Min allra käraste syster tog sin familj och flög ifrån väst- till östkusten. Och så möttes vi på Arlanda i god tid.

I en liten aning för god tid kanske. Åtminstone tillräckligt god tid för att barnen i sin rika kreativitet hittade på diverse mer eller mindre lämpliga sysselsättningar att fördriva tiden med.

Och så väntade vi. Och hoppade högt var gång den bestämda dörren gläntades på. Det var några stycken sm oväntat blev hälsade med banderoll denna dag.

Men så kom då rätt person ut genom dörren!

En lätt överraskad och rörd make/far/svärfar/morfar.

Han hade inte haft minsta misstanke om detta, så högsta betyg till modern i egenskap av konspiratör och överraskningsfixare.

En liten bild på min snygga och lite knasiga syster.

Och på mor och far!

De fina!

Lite Frozen yoghurt och kaffe blev det sedan, till personalrabatt. 

Det gäller ju att ta chansen så länge den finns.

Och därefter middag på Steninge slott. 

Grått var det på utsidan,

Men varmt och trevligt på insidan. 

Och goda, inte helt fettfria, Wallenbergare smakade väldigt gott.

Det är fascinerande att kärleken mellan dessa två genererat att vi numer är 11, snart 12 runt bordet när vi samlas. Det är fint att tänka på.

Min syster igen. 

Som sagt...

Kvällen avlutades hemma hos mor och far då barnen inte behöver sitta fint så länge där. 

Mammas ostkaka är även något av det bästa man kan fira med både i glädje och sorg, avslut och påbörjan.

Och jag tror det var en ganska nöjd liten pappa trots allt.