Latent habegär

Jag har funderat lite över mitt eget habegär eller köpbegär de senaste dagarna.

Som oftast går jag här hemma, väldigt nöjd med de ägodelar jag har. På jobbet önskar jag mig inga ytterligare saker. När barnen fyller år så får vi verkligen fundera för att hitta på tillräckligt med önskningar för att det ska räcka åt alla som vill ge presenter till dem.

Fina kläder tycker jag om att ha på mig men jag tycker det är så bedrövligt tråkigt att leta upp dem. Då är det bra med näthandel, både för små och stora. Och så är jag min egen secondhandbutik, med gamla kläder i lådor som kan passa utmärkt att ta fram igen efter si så där ett tiotal år.

Men så har det hänt något. Då vi som bekant firat några födelsedagar här på sistone har jag spenderat mer tid än på länge med att ränna runt i butiker och leta presenter. Och tänk när man kilar omkring där ibland kläder och husgeråd, leksaker och böcker så leder det ena till det andra och efter ett tag börjar det där habegäret att vakna till liv. Diverse attiraljer har upprepade gånger gjort sig påminda i mitt huvud och vid flera tillfällen har jag kommit på mig själv med att tänka att: "Det där skulle jag gärna vilja ha", eller "Det där ska jag nog köpa till gossen" eller "Den där boken passar utmärkt med mina andra, egentligen är den bara ett nödvändigt komplement". Och så har det fortsatt.

Således är min slutsats att mitt habegär ligger där latent och lurar under ytan. Eventuellt kanske jag är en shoppare ändå, bara en ovan sådan. Men jag är inte så säker på att jag vill bli en. Jag trivs rätt bra med mina gamla grejer, mitt abonnemang på klänningar och kanske en ny bakbok i julklapp eller så.