Nu har Yngste slutligen fått som han önskat.
Han har tjatat, och den gossen behärskar tjatandets konst till perfektion, i många, många dagar. Och nu fick han som han ville.
Vi har kokat julens första knäck!
Och ett är då säkert: Den kommer inte att räcka ända fram till jul. Jag är ganska säker på att den inte ens kommer att räcka till advent.
Men god är den!
Och det bästa av allt, pappret släpper precis så där lätt som man alltid önskar.
Plötsligt bara händer det!
När vi insåg detta faktum utbröt omedelbar spontandans så att hela köket och alla dess invånare kom i fnittrande gungning.
Och glädjen jag känner över att bara lossa pappret gör att jag vill testa det lite nu och då, faktiskt nästan hela tiden. Och kanske, kanske, att smaken har lite med skafferispringet att göra också.
Fortsätter det på detta vis får vi nog upprätta några slags trafikregler runt och i skafferiet för att undvika alla kollisioner.
Mmmm, så gott! Här har vi redan gjort pepparkakor, den skurna varianten och de är redan slut förstås. Såg ett recept på knäck med smak av lakrits, det ska jag testa, lakritsnörd som jag är.
SvaraRaderaHa en skön helg vännen
//bara anna
Jag blir så godissugen när jag läser din blogg. Det får nog bli knäck i år ändå, även om jag bestämt mig för att hoppa över det denna julen. Det kan ju bli nästa jul i stället. Kram
SvaraRaderaMums vad gott! Knäck och juletider hör liksom ihop, förstår er lycka över att de blev perfekta och lossnade från formarna :)
SvaraRaderaOch tack för dina fina rader inne hos mig.
Kram Christina
Åh vad duktiga ni är som lagar egen knäck. Kram.
SvaraRaderaÅh, knäck! Knäcken och kolan är mina absoluta favoriter på julbordet :-) Jag brukar försöka hålla mig tills det närmar sig jul, för jag kan annars äta precis hur mycket som helst. Lite underligt, för jag är ingen godisgris annars.
SvaraRadera