söndag 7 april 2013

Odjur för sorg med sig

En alldeles utmattad Äldste sover nu i min säng efter en helt förskräckligt sorglig och ansträngande dag. Imorse, då vi var helt redo för att fara till kyrkan, gick han ut för att se om sina hönor och återvände i tårar. Ett odjur hade tagit sig in i det mindre hönshuset, bitit ihjäl alla de halvstora kycklingarna samt tuppen Pip, varenda innevånare i det hönshuset, sammantaget sju älskade djur.

Det är verkligen en glädje att ha hönor men det bjuder i sanning även på en förskräcklig massa sorg.

Bröderna delade sorgen när de fick höra vad som hänt. Även deras favoriter var ju nu borta. Det blev mycket gråt och många kramar. De två äldsta ville dock till kyrkan trots allt, då det var dop idag. Något som det rör sig många tankar omkring i deras huvuden, nu för tiden.

Lilleman var dock helt förgråten så vi två for och fikade en stund innan vi förenade oss med de andra två på kyrkbänken. Det gick förhållandevis bra så länge vi var i staden.

Väl hemma igen sköljde dock situationen över gossarna igen. I vanliga fall brukar fadern ta rätt på döda hönor men nu är han ju inte hemma. På frågan om jag skulle åta mig uppgiften svarade Äldste stoiskt att : Jag gör det, det är ju mina hönor.

Vi letade fram handskar och en låda att lägga dem i. Han gick ut och jag gick till fönstret. Sammanbitet och med kärlek lyfte han varsamt i den ena efter den andra tills alla låg i kartongen. Han bar den stilla till framsidan och ropade på mig, ville att jag skulle se dem. De var nästan inte skadade, bara ett litet bett vardera någonstans på kroppen. Ett sådant slöseri! Räven tar i alla fall bara det den vill äta. Detta odjur dödade allihop och tog bara med sig två små kycklingar.

När Äldste ställt undan lådan kom han in, tvättade händerna, slog armarna om sin mor och grät bittert. Övervägde om det var värt att älska och vårda när det blir så här. Vi lade oss i sängen, jag strök hans hår, tårarna sinade och min tappre gosse slumrade in.

Nu ligger han där och mitt hjärta svämmar över för honom och för hans skull, för allt han måste gå igenom, nu och i framtiden. Han är så stor, snart 14 år, och samtidigt mitt lilla barn som jag vill skydda ifrån allt smärtsamt.

Jag älskar honom så!

10 kommentarer:

  1. Nää, fy vad sorgligt!
    Jag lider verkligen med er, man lägger ned både hjärta och själ i sina höns och det är så hemskt när sånt här händer.
    Stor kram till er! <3

    SvaraRadera
  2. När man blir ledsen då är man alltid liten...Anna

    SvaraRadera
  3. Käraste nån!
    Stackars liten....egentligen finns det inte så många ord att säga när
    sådana här saker händer. Det är bara så sorgligt.
    Vet du vad det var för sorts odjur om det inte var en räv?

    Så fina pojkar ni har! Men det vet du förstås redan:)
    Stor kram till er!

    SvaraRadera
  4. Åh så gräsligt sorgligt Hanna!!!
    När jag var fyra år köpte vi en liten hund. Hon dog då jag var 18 år och jag lovade mig själv att aldrig mer ha djur eftersom sorgen är så galet och sanslöst jobbig. Vi tog beslutet att ta bort henne då hon var sjuk, ni blev berövade era små på det mest onödiga och makabra vis.
    Jag hamnade dock i en situation där jag för några år sedan kom hem med tre små kaninungar till våra tre barn (lilla H fanns inte då). Jag som hade lovat mig själv att aldrig aldrig mer ha djur.
    Efter ett halvår for jag gråtandes till veterinären med den ena kaninen, som blivit illa tilltygad av en annan kanin. Veterinären undrade försynt vem han skulle ta hand om; en skadad kanin eller en hulkande rödgråten mamma....? Kaninen räddades men drygt ett år sendare tog harpesten dem alla tre, en efter en. Då den först dog ringde jag min man som var på jobbet. Storgråtandes förklarade jag vad som hänt och han blev... tja... tveksam till hela min inställning... Han undrade om han skulle komma hem...? Jag skärpte till mig, ringde morfar som "tog hand" om den lilla kaninen. Så dog de andra två och nu, nu blir det inga fler djur för mig.

    Många många kramar till er allihop och särskilt till dina tre fina pojkar... <3

    SvaraRadera
  5. En sorglig historia. Dina barn får tidigt möta både liv och död. De klarar det, du finns ju där för dem!

    SvaraRadera
  6. Neeeej:-(:-( vad hemskt:(:(
    Ledsen jag blir:( det gör så ont när de där fina hjärtana blir så sårade och ledsna... Krama dem massor massor från mig!!!!!!
    Kramar

    SvaraRadera
  7. Oj oj...vad händer med mig...här sitter jag tårögd när jag läser om pojkars sorg efter hönor fast jag inte känner vare sig hönor eller pojkar ...:/ Men du beskriver det så bra.. "Jag gör det, det är ju mina hönor"' Kramar!

    SvaraRadera
  8. Åhh, tårarna rinner nerför kinderna! Så fruktansvärt och hemskt och oerhört tragiskt och onödigt! Och din äldste som var så mån och så himla duktig och skötte hönshuset så fint och bra! Fyyyy för odjur och stooooor kraaaam tilll hela ledsna familjen!!!!

    Petronella

    SvaraRadera
  9. Usch. Usch och fy. Ibland känns det helt enkelt inte rättvist. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Kan verkligen, verkligen leva mig i känslan, även i din vanmakt, eller hur nu känslan ska beskrivas i ord. Viljan att skydda de du älskar så mot all ondska i världen, men vetskapen om att det inte går.

    Så väldigt, väldigt sorgligt. :-(

    Kramar!

    SvaraRadera
  10. Men åh!! Jag blir så rörd av din berättelse. Stackars stackars er, och alla höns som strök med helt i onödan.. En förfärlig historia, med så mycket att fundera kring... Hittade hit tack vare Linn/Lyckoland och nu ska jag ta mig en tur runt bloggen.

    Jag sörjer med er, för jag älskar höns och önskar jag hade egna! Hoppas att ni tar er ur sorgen lite starkare.

    SvaraRadera

Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!