Otur i turen

Det finns somliga dagar och det finns somliga dagar.

Igår var en mycket bra dag, en sådan dag där allt går i lås och livet flyter fram precis enligt plan. Det var en sådan dag på morgonen, det var en sådan dag på förmiddagen, det var en sådan dag på eftermiddagen. Livet flöt på i samma trevliga stil då jag och de två yngre uträttade några ärenden på stan. Jag dristade mig till och med att uttrycka detta högt till mitt sällskap precis när vi skulle gå in i mataffären för att efter det åka hem och mysa.

Inne på affären gick det också bra, vi betalade, packade våra varor, körde ut vagnen i snöglopet, jag stack ned handen i väskan för att ta upp nyckeln ... Där var ingen nyckel!
Jag letade igenom hela väskan och alla fickor, ingen nyckel. Jag gjorde om proceduren med samma ynkliga resultat. Vad gör man? Ponera att någon oärlig person hittar min nyckel, det är då tämligen enkelt att blippa runt lite för att se vilken bil som responderar och i samma stund skulle jag vara av med bilen. Följaktligen blev första åtgärden att inte släppa bilen med blicken. Mellan kilade raskt in till kassan för att fråga om de fått in någon nyckel. Negativt. Jag gick in i butiken, följde vår tidigare rutt nu i en betydligt lägre höjd över havet än tidigare. Även jag talade med den mycket tillmötesgående personalen som tog mitt namn och nummer samt beskrivning på nyckeln. Jag återvände till mina duktiga gossar som vaktade bil och mat ifrån entrén. En ytterligare genomgång av väskan utfördes och en bieffekt av denna prekära situation var att min väska blev tömd på alla märkliga ting som av någon oförklarlig anledning tenderar att dras till, och bosätta sig just i min väska. Fortfarande ingen nyckel.

Jag ringde, mycket ynklig, maken mest för att informera om läget då han befann sig många långa mil från hemmet och inte väntades hem förrän i slutet av helgen. Sedan ringde jag min far, med större hopp då jag inte hade någon kunskap om hans position, den var dock i luften, någonstans över vårt avlånga land, så ingen hjälp gick att få därifrån. Jag ringde min mor, hon befann sig inte heller på orten men kunde komma två och en halv timme senare.

Där står jag med två barn väldigt inställda på myskväll, och då var det inte myskväll på en liten sylta i direkt anslutning till livsmedelsaffären de hade i åtanke, spanande ut genom fönstret på vår låsta bil för att se så att ingen tar den, två mil ifrån hemmets lugna vrå. När jag står där och begrundar vår till synes hopplösa situation ringer maken med det briljanta förslaget att jag ska undersöka min julklapp! Det kan ju låta irrelevant i sammanhanget men då mina kära föräldrar fått rädda mig från liknande situationer ett antal gånger och lika många gånger upplevt frustration då de varit förhindrade att bistå  på grund av att vi varit på olika ställen, så fick jag en assistansförsäkring av dem i julklapp. Har ni hört vilken briljant present? Hoppet steg raskt i bröstet och jag skulle precis till att ringa när Mellan, som ägnat tiden åt att gå runt i butiken och leta och leta, resolut tog tag i min väska och tvivlande frågade "Har du tittat noga, i ALLA fack?". Han fick överta väskundersökningen medan jag ringde. Systematisk som han är gick han grundligt tillväga, vilket jag tyckt att även jag gjort, lyfte ut sak för sak, böjde, bände, öppnade och vred på allt. Lagom när jag fått svar i telefonen håller han triumferande upp NYCKELN! Jag tackade snabbt för mig, avslutad samtalet och lade på. Jodå, det var verkligen vår nyckel han hittat. Helt befriad från eventuella pinsamhetskänslor hade han ogenerat utsatt även de bindor som låg i väskan för samma undersökning som alla andra saker och inuti, inne i det där gröna, vikta höljet, i helt fel fack på väskan, där hade den rackarns nyckeln legat och gömt sig hela tiden. Turen hade kommit åter!

Mellan blev strax utnämnd till dagens hjälte. Alla oroliga släktingar blev snabbt lugnade. Och vi for hem till vårt varma, goa hus lite på landet för att inta den efterlängtade sushin med chokladpudding och kvällens Wii-spel. (Yngstes val rakt igenom)