Räddningsaktion

          Idag är det tio år sedan jag blev tvåbarnsmor! Det är smått osannolikt att nu två av mina barns åldrar skrivs tvåsiffrigt. Vi har firat gossen enligt konstens alla regler och frampå eftermiddagen tog fadern sina två äldsta, på födelsedagsbarnets önskan, och åkte in till staden för att se Tintin på bio. Yngste, som ännu inte uppnått den högaktningsvärda åldern av sju år var alltför ung för att få inträde till filmen. Dock gick det ingen nöd på honom trots allt, då mina underbara syskonbarn, tillika hans kusiner var på besök. Men nöd gick det, på mig.

Det blev lite bråttom innan avfärd, sådär som det gärna vill bli, och äldste ropade in genom dörren: "Mamma, kan du ta in den sista hönan, jag hinner inte säger pappa?" "Jadå!", ropade jag, tog på mig jackan och gick ut. Hönorna är numera bara ute under uppsikt, på grund av räven, och när ändå pojkarna är ute och vaktar får hönorna spankulera fritt omkring i hela trädgården. Att de inte fått in just denna lilla höna, Lilja, fick sin förklaring när jag väl kom utanför dörren. Vi har en gigantisk gran framför huset och ungefär fyra meter upp i denna satt hon, ganska förnöjd och helt utan synbara ambitioner att komma ned. Jag försökte locka på henne, men nej, inget gehör. Jag skickade systersonen efter bröd, hon vred smått intresserat på huvudet, hoppet steg, men nej, hon bestämde sig uppenbarligen för att hon hade det bättre där hon var. Hade det nu inte varit för historiken med rovfåglar och rävar så hade hon väl kunnat där få förbli men nu hade jag ingen ro att låta henne vara.

Sista utvägen var att hämta förstärkning, min mor och A laddade med bröd, de tre barnen på pass nedanför, och jag själv, jaa, klättrande i granen. Det är ingen helt enkel gran för en fullvuxen kvinna att klättra i. Grenarna sitter lite för tätt och i en inte alls logisk ordning. Men jag trixade och knixade och hamnade efter ett tag i alla fall på rätt sida om stammen i min strävsamma uppåtfärd. När jag närmade mig tog hon naturligtvis några lätta skutt uppåt. Jag insåg att nu gällde det att öka tempot lite så hon istället för uppåt skulle smita utåt, mot mina kumpaner. Och döm om min förvåning när den uppgjorda strategin fungerade. Lilja drog sig sakta utåt på sin gren, högt däruppe, efter ännu några grepp stod jag jämsides med henne, men vid stammen. Alla försök att nå henne var tämligen meningslösa då mina armar är alltför korta. jag började försiktigt balansera ut på en lite lägre gren, med händerna hårt om den gren hönan satt på, utåt, utåt. Här bör väl nämnas att granens grenar inte heller var helt dimensionerade för en fullvuxen kvinnas vikt och det svajade betänkligt. Men detta svajande medförde en idé. Om jag gungade så mycket jag orkade på grenen så kanske de där nere kunde få tag på dess yttersta spets och på så vis få ned den envisa fågeln. Vi testade, och nu gick Lilja från att vara förnöjd till lite orolig. Jag brukar vanligen hålla mig ifrån att skrämma djur men med rävar och andra otäcksheter som alternativ så ansåg jag det ändå bäst på detta vis, för denna gång.

Medan jag gungade och gungade, och Lilja protesterade, skuttade de på backen tappert upp och ned med armarna i vädret i hjältemodiga försök att fånga grenspetsen. Men ack, inte förrän jag hävde mig upp sittandes på den aktuella grenen, och nu talar vi inte längre om platsen närmast stammens trygga statiskhet utan en bra bit ut där det svajar ordentligt, då fick de tag. Och med gemensamma krafter drog de tills lutningen på grenen blev så pass stor att vår lilla vän såg det som säkrast att ta ett flaxande skutt tillbaka ned på jorden. Dock hade hon inga planer på att bli infångad i första taget, så jagandet gick fram och tillbaka en stund innan Yngste med van hand fick upp henne i famnen till sin kusins ord: "Yngste, du är en hjälte! Du har räddat hönan!" Sedan försvann de upp mot hönshuset. Och jag, jag kämpade då fortfarande med de eländiga grenarnas placering för att komma ned. Det ska alla veta att på vägen upp ser man dem i alla fall och kan styra därefter, på vägen ned är det av naturliga skäl betydligt svårare att se. Men ned kom jag och alla hönorna sov trygga i hönshuset när de andra kom hem så:

Mission completed!



Denna bild har inget med beskrivna situation att göra förutom att det är samma träd som en höna sitter i men i dagsljus, i varmare väder och före rovdjurshotet.