Val av konstepok

Jag har en liten teori när det gäller barn och deras uppväxt och det är att de ska få testa på saker, alla möjliga saker, även sådant som deras föräldrar inte ägnar sig åt, för att sedan själva välja vad de tycker om. Annars är det så lätt att de följer föräldrarnas intressen på grund av okunskap om andra alternativs existens.

Denna inställning ter sig så bra i teorin men när en idrottsskygg människa som jag står där med sina första löparskor på 16 år, vita till råga på allt, ute i en blöt och lerig skog, för att Yngste inte får orientera utan förälder, känns inte praktiken lika lockande. Dock artade det sig efter hand då det visade sig vara en avgrundsvid skillnad mellan orientering och skolans tvångslöpning.

Dagens lilla utflykt var dock mer i min smak och ledde till att jag återkom till hemmet med två herrar som ansåg Realismen vara konstens höjdpunkt, den ena dock med vag dragning även åt Romantiken, och en lika övertygad Impressionist (antagligen mest för att han omedelbart kunnat identifiera ett av motiven som Big Ben).

Turner, Monet och Twombly på Moderna Museet

Peredvizjniki på Nationalmuseum

Ibland förvånar det mig vad gossarna fastnar för, jag får väl ta det som ett betyg på att min teori bär. Som här, där de blev uppslukade av en filminstallation där en man under ett års tid, varje vecka går ett varv runt samma träd för att på så vis skildra årstidernas gång.

Det blev en lång dag men som tur var hade intendenterna varit förutseende nog att ställa ut sittplatser för vila lite här och var.

När vi kom ut låg själva Stockholm som en tavla framför oss, glittrande i mörkret.

På vägen hem fick det var slut på allt pretto och Sibylla fick traktera oss med kvällsmat.