Politiker och demokrati

Det pågår en debatt i SvD om problemet med yrkespolitiker och alternativa lösningar för att få dessa att vara närmare sina väljare och de folkvalda ute i landet. En intressant, debatt i min mening, och i högsta grad viktig. Det är överhuvudtaget viktigt att debattera vårt styresskick, dess fördelar och nackdelar. Jag vet, det känns torrt och tråkigt och är tämligen lätt att slå ifrån sig, men det påverkar den enskilde i högsta grad.

Sedan jag, lite med hjälp av ett bananskal, engagerade mig i kommunpolitiken har jag kommit till insikt om några saker. Som hur en kommun faktiskt styrs, det hade jag inte full koll på innan ska erkännas, även om jag tyckte mig vara ganska insatt. En bra insikt som samhället i stort skulle tjäna på att fler, om inte alla hade tror jag. Både för att veta vart man ska vända sig i olika frågor men också för att kunna påverka och förstå att man kan påverka.

Baksidan av insikterna är att jag börjat betvivla demokratin som styrform, men då bättre alternativ ej står till buds så får vi nog göra det bästa av situationen som är. Om demokratin verkligen skulle fungera på bästa sätt, borde varje väljare veta vilka poster som ska tillsättas, vilka människor som representerar de olika partierna och därmed  är kandidater för de olika posterna och utifrån denna kunskap sedan lägga sin röst. Men detta, inser jag, är en övermäktig uppgift. De som satt sig in i partiprogrammen har gjort ett digert arbete, ändå så skiljer sig rikspolitik ganska mycket från lokalpolitik och den sistnämnda påverkas så mycket mer av individer att ytterligare kunskap behövs för att kunna göra det val som stämmer bäst överens med väljarens uppfattningar och behov.

Ytterligare en insikt jag fått är att de flesta kommunpolitiker är vanliga människor, med vanliga jobb och ett engagemang för sin bygd, som tar av sin dyrbara fritid för att försöka bidra till att föra samhället åt det håll de tror ska gynna just samhället. De allra flesta, på den här nivån, är inte människor som vill sko sig själva, då bör man snarast lägga sin tid på något mer lukrativt, utan brinner för sin sak. Men bästa sättet att ta död på detta engagemang är att bemöta dem med nedlåtande uttalanden om politiker i allmänhet i dagligt tal, i radion etc. Känslan av att orättvist att bli klassificerad som något empatilöst, självförhärligande, egennyttigt när det faktiskt är ganska precis tvärt om riskerar leda till minskad lust och engagemang och att man till slut slutar. De som blir kvar är då de som till största del har egennytta av uppdragen, för de finns också och drivs av något annat än idealism, och frågan är om vi vill ha det samhället vi i så fall bidrar till.

Min slutsats är alltså att det vore bra om varje medborgare under en tid av sitt liv engagerade sig politiskt om inte annat så bara i ett allmänbildande syfte, för att förstå det samhälle vi lever i och det styresskick som påverkar vår vardag och det arbete som många lägger ned. Man kan väl få drömma.