Pepparkakor

Enligt tradition bakar familjen pepparkakor på min födelsedag, enligt sönerna. Det började för många år sedan innan någon av dem börjat skolan och det var en lugn och skön dag som skulle spenderas på något lite speciellt sätt. Sådana lugna och sköna dagar finns ytterst sällan mitt i veckan nu för tiden. Istället blir det till att ånga hem efter skolan, på med julmusik och fram med deg och tillbörliga attiraljer.

Min uppgift är mest att kavla, lyfta utstansade kakor till plåtar, grädda och sedan kyla plåtarna inför nästa laddning, baka egna kakor får jag göra en annan gång. Det är rörigt, tjoigt, kladdigt, varmt och jätte-, jättemysigt! Faktiskt så mysigt att några grannbarn hittade hit för att delta så det var totalt sex barn i köket. Jag är så glad för mitt nya kök där det faktiskt är möjligt för sex barn att baka pepparkakor.

Vidare är jag glad för mitt recept på pepparkaksdeg då det ger goda pepparkakor samtidigt som degen är lätthanterlig. Jag fick det av min mormor och om någon är i behov av ett dylikt så kommer det här.

Mormors pepparkakor

3 1/4 dl mörk sirap

4 3/4 dl farinsocker

Hetta upp och häll eventuellt över i en assistent

Tillsätt

1 hg smör

Rör tills det svalnar

1 msk kanel

1 msk ingefära

1 msk nejlikor

3 1/4 dl grädde

Tillsätt under fortsatt omrörning

2 l vetemjöl

1 msk bikarbonat

Blandas och tillsättes i degen.

Arbeta degen väl och låt stå svalt över natten

Gräddas i 200 grader 5-8 minuter

Tänk på att inte lägga kakorna på varma plåtar då de i så fall blir bubbliga.

Degen håller sig länge i kylen men går även utmärkt att frysa. Den är tungarbetad att blanda, faktiskt så tungarbetad att jag länge misstänkt att min assistent, som jag flitigt använt i 13 år, inte skulle överleva årets ältning. Och jag fick rätt! När den varit igång ett bra tag, och liksom de senaste gångerna den använts började lukta misstänkt mycket bränt, blev det svart i hela huset, säkringen hade gått, och jag fick börja se mitt liv som assistentlöst. Det var ett tungt slag då den i sanning är min assistent! Men jag behövde inte sörja länge, redan i morse kom maken, som varit varse min oro ett bra tag, och uppvaktade mig med en ny. Bra tajmat tycker jag allt.