Sorg

Igår mötte oss en tragisk syn när vi kom åter från julskyltningen, med inställt fyrverkeri. Ett rovdjur, troligen en fågel, hade gjort ett högst ovälkommet besök i hönsgården och dödat Vitsippa samt lämnat Dahlia svårt skadad. Trots omsorger, i form av sårtvätt, insvepning i torra handdukar, nedbäddning i sågspånsfylld låda på varma badrumsgolvet och mat och vatten i direkt närhet, så klarade hon inte natten utan låg fridfullt insomnad när barnen vaknade imorse.

Det blev sorg och många tårar med försenad ankomst till skolan som resultat. Det är i sanning hårt när kära djur tas ifrån en på ett så brutalt sätt. Samtidigt är sorg en naturlig del av livet som vi i vårt samhälle håller så långt ifrån oss att vi nästan tappat bort förmågan att sörja, så på så vis kan det vara en bra del av livet att få tillgång även till dessa känslor. Naturligtvis hade jag dock, om jag bara kunnat, låtit dem slippa uppleva detta hemska.

Eftermiddagen har vi ägnat åt att spänna hönsnät även över hönsgården i hopp om att i fortsättningen hålla alla odjur utanför. Odjur och odjur, det är vad det är i mina ögon. Äldste däremot han bad igårkväll att rovdjuret skulle hitta mat någon annanstans så att resterande hönor fick leva, inte att det skulle dö eller dylikt, kärlek som han har till alla djur, deras elaka beteende till trots.