Damen vi köpte de första hönorna av skickade med oss många råd och i synnerhet ett när hon fick höra att det var en gosse som skulle rå om dem.
- Tala om för honom att hönor dör. Även om man tar aldrig så bra hand om dem, så dör de. Av massor av olika anledningar. Förbered honom på det.
Vi studsade till lite på uttalandet men tyckte att vi förklarade läget väl för sonen. Smärtsamt nog så har vi fått erfara sanningen i hennes ord, alltför många gånger. Men nu är det ju även så att liv och död är tätt förbundna. Blåklockas död följdes av fem små kycklingars födelse.
Fem små duniga nystan, fyra svarta och en gul, som är väldigt svårfotograferade då de inte står still många bråkdelar av en sekund, i följd.
Dessa kycklingar är de första där både modern och fadern ingår i Äldstes multikultiflock. Tuppen är kläckt ur ett inbytt ägg och har således varit kyckling här i huset. Lite av fadersstolthet över detta återfinns även hos Äldste, stolt både över kycklingar och tupp.
Och visst är de bedårande. Även på bild med suddiga konturer.
Det är nästan så jag blir lite sugen på att skaffa kycklingar. Vi har pratat om det tidigare. Min man har brevduvor, så då borde jag kunna ha höns. Kram
SvaraRaderaDom är så bedårande! Jag hoppas kunna skaffa höns till sommaren :) /Sandra på Stolpås
SvaraRaderaHelt underbart med kycklingar :) Vi hoppas någon av våra hönor vill ruva till våren, annars får vi väl ta till en äggkläckningsmaskin för att utöka flocken lite...
SvaraRaderaÅå vad fina små söta!! :)
SvaraRaderaSå otroligt söta! Och hur smärtsamt det än är så tror jag att det är ett bra sätt att lära om livet. Och döden. Själv får jag fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på min barndoms bästa vän, lapphunden Sickan.
SvaraRadera