I morse, vid frukostdags, hände något som vanligen inte händer i det här huset. Vi fick ett telefonsamtal från byns blomsteraffär, de undrade om det fanns någon hemma under dagen då de hade blommor att leverera (här trodde jag först att maken drabbats av någon romantisk knäpp) till Yngste.
Hur gamla var ni första gången ni fick blomsterbud? Jag kan säga så mycket att jag var så pass gammal att jag till fullo förstod vad det innebar. Det kan inte sägas om denne aktuelle mottagare. Men när han väl fått det förklarat för sig steg spänningen dramatiskt. Vem hade skickat blommor till honom? Och vad var det för blommor? Och NÄR kommer de? Efter idel vändor till fönstret så kom de så äntligen.
Och det var hans namn på påsen. Det är stort det!
Situationen krävde stor koncentration och ett visst allvar.
Det närmar sig
Och där var de, i all sin skönhet. Vi fick noga samtala om vilka sorter det var, ta reda på om de luktade och fotografera för att minnas deras storhet även när de mist sin glans. Vem var de då ifrån?
Min fina moster och morbror i Anneberg var det som skickat dem och de fick snabbt ett samtal och ett tack för denna storslagna upplevelse och de vackra blommorna.
Tänk att en sådan fin gest kan bli en så stor upplevelse för mottagaren! Jag har aldrig tänkt tanken att skicka blommor till barn men vilken bra idé. Det blir ju riktigt spännande.
SvaraRaderaSv. Tack för din fina kommentar hos mig. Det här med amning är verkligen ett svårt ämne. Själv har jag inte kunnat skriva något i bloggen förrän nu när det gått 3 veckor sen jag slutade. Jag ångrar inte att jag slutade även om beslutade var jobbigt att ta.
Kramar
Det hade inte jag heller tänkt på men det blev verkligen uppskattat.
Radera