Pjäxans lov

Dagen har varit så skön!

Vilken lyx det är att ha en ledig dag till godo när man kommer hem. En dag att vila, packa upp, komma i ordning, äta lite finare mat vilket vi inte riktigt prioriterat i fjällen och i allt detta umgås med varandra och kompisar. Imorgon börjar allvaret igen och det finns allt en tjusning i det också. I synnerhet för Yngste då det var många veckor sedan han träffade kompisarna på dagis senast.

Några gånger idag har jag fått frågan hur vi haft det och svarat bra. När pjäxorna åkte ned i sin låda stannade jag dock till för en stunds kontemplation som genast återförde mig till morgnarna. Att sätta Yngste i skidskola var det aldrig någon tvekan om, han har längtat i många år medan hans bröder betat av den ena efter den andra och han ännu inte haft åldern inne. Och att välja den som började tjugo över nio kändes även det tveklöst som en god idé, då hade vi ju resten av dagen obruten. Det var en god idé, de första två dagarna, men när onsdagen inträdde och alla var trötta, stela av träningsvärk och i ett visst behov av sovmorgon kändes inte denna del av planen helt igenom lysande. 

Då vi fått trötta pojkar ur sängarna fick vi mer eller mindre tvinga i dem frukost för att inse att vi var sena. Tjat, hjälp och trugande följde, för att de skulle få på sig kläderna och komma ut i bilen. Nu var vi sena på allvar. Tio minuters bilfärd uppför fjället och vi fick den absolut bästa parkeringsplatsen, det var ju inte direkt pintjockt med folk denna tid på dygnet. Bagagelucka upp, ut med alla pjäxor i rasande fart, bagagelucka stängs. Maken upp på dragkroken, langar ned skidor och stavar, i rasande fart, till Äldste som står och tar emot. Jag sätter på Yngste hans pjäxor för att när detta är klart omedelbart övergå till att hjälpa Mellan att spänna hans. Maken tar med sig Yngste, i rasande tempo till närliggande lift för omedelbar förflyttning till skidskolan. Kvarvarande söner tar på sig skidorna och meddelar att de åker en vända tills jag är klar. Detta scenario upprepade sig tämligen exakt även de följande dagarna.

Kvar är jag. Helt utan rasande tempo. Luften gick liksom ur. Sittandes i höger framsäte med benen utanför bilen och mina grå pjäxor ståendes bredvid, bara väntandes, helt oförmögen att tvinga ned mina värkande skankar i dessa hårda, ogästvänliga råttfällor. Stirrandes på dem, funderande över "Varför gör jag det här?" Slutligen tagandes mig samman och med stor möda och där tillika stor smärta pressa ned fötterna för att därpå spänna åt de redan tryckande fotdonen ännu hårdare. Obegripligt! Ända tills... 

Pojkarna kommer svischande förbi, jag lyckas stelt ta mig upp för slänten där skidorna ligger, får på mig dem, glider med mina glada gossar, stelt och smärtsamt, ned till liften. Musklerna börjar långsamt mjukna lite, smärtan avtar, glädjen stiger. När vi sedan i strålande solsken under klarblå himmel susar nedför nypistade backar känns det helt plötsligt värt det. Värt stress på semestern, värt logistiken, värt den stela och värkande kroppen. För det är ju trots allt så, att spänna fast sig i de där ogästvänliga, obekväma hårda pjäxorna och sedan i ett par otympliga skidor på det, ger paradoxalt nog en frihet som är svår att uppleva på något annat vis.