Att suga på karamellen

Detta är en lite märklig dag för mig. Det är nämligen min sista vardag som till största delen hemmamamma. Från och med måndag är jag yrkesarbetande med kontor. I och för sig på halvtid men ändå. Det är länge sedan jag hade en arbetsplats utanför mitt hem, och då räknar jag inte med handledningarna en förmiddag i veckan, faktiskt ända sedan 1997. Sedan dess har jag pluggat, varit föräldraledig och arbetat som behandlande fosterhem, men nu börjar alltså en ny era. Nervöst, lite skrämmande och väldigt spännande är vad det är.

Yngste börjar skolan till hösten och när detta tillfälle dök upp kändes det som rätt tid för att testa detta tåg. Men en omställning blir det för alla. Pojkarna grubblar redan över hur det ska bli på loven, de har ju alltid kunnat vara hemma hela tiden på dessa. Och hur det blir får nog tiden utvisa men jag har gott hopp om att det löser sig på ett bra sätt. De har lyckan att vara omgivna av många människor som älskar dem och som vill spendera tid med dem.

Denna dag har Yngste och jag verkligen utnyttjat till att umgås. Vi trotsade kylan, klädde på oss ordentligt och gick en rejäl promenad, klättrade på stenar och plockade blåsippor. För eventuella oroligas information är de inte fridlysta här där vi bor, inte för plockning bara för uppgrävning och det ägnade vi oss inte åt. Vi har myst framför TV:n och idkat högläsning samt spelat spel. Han har även ritat ett självporträtt som jag ska hänga upp på mitt kontor så jag kan tänka på honom. Som om jag inte skulle göra det annars! Men det gäller ju att vara på den säkra sidan.

Sedan de stora kom från skolan har vi mest fikat och pratat, legat på sängen och lyssnat vilken musik de har på sina telefoner. Jag har med andra ord sugit på karamellen och verkligen njutit av mina barn idag. Märks det att jag har lite vånda inför denna förändring kanske?