Att rädda en svan

Det här med att bo lite på landet har sina lugna inslag och sina mer dramatiska. Ett av de mer dramatiska och lite oväntade inträffade idag. Jag och Äldste höll på att laga middag då telefonen ringde, i andra ändan var en lätt förtvivlad Mellan. Han och grannpojken hade cyklat iväg en god stund tidigare och tagit vägen bort mot ån. Väl vid ån fann de till sin förvåning en skadad svan som satt fast i vassen, därav deras förtvivlan. Nu ville de att modern skulle komma och rädda fågeln, de hade redan varit och informerat markägaren om svanen och att mamma var i antågande med bilen och bett om lov att hon fick köra ned på travbanan för att rädda svanen. Duktiga och ordentliga gossar på så vis får man lov att säga. Att de däremot missat att fråga den berörda modern är en helt annan sak, det var väl helt enkelt självklart.

Då mina kunskaper om svanar hitintills endast innefattat att de: 

1. är vackra, 

2. de bits 

3. de väser

kändes inte företaget helt säkert. Jag tog dock internet till hjälp och fann att kommunen har ansvar för skadade vilda djur, men min kommun hade tydligen inte riktigt uppfattat situationen på det viset. Tidigare hade de köpt den tjänsten av grannkommunen, dock inte längre. Grannkommunens viltvårdare visade sig dock vara en vänlig själ som bistod med information, helt gratis uppenbarligen, men han hade inga befogenheter att göra något åt läget. Jag fick ett nummer till en Viltrehabiliterare, vilket jag innan idag inte ens visste fanns, men hon svarade inte. Vid det laget blev jag uppringd av damen i mitt eget kommunhus, damen som fått detta på sitt bord, hon mer eller mindre vädjade till mig att rädda svanen och husera den hemma över natten i hopp om att hon skulle hitta någon imorgon som kunde ta sig an fågeln.

Med pojkarnas förtvivlan i åtanke hade jag inget direkt val. Jag ringde grannkommunens viltvårdare igen och bad om råd. Det visade sig att man hanterar svanar ungefär som hönor när de ska lyftas, och det har jag ju vana på, skillnaden är bara att de är större, tyngre, väsigare och inte alls sociala. Pojkarna har dock noga följt SOS Vilda Djur på TV, så de var utifrån detta tvärsäkra just i frågan hur man handskas med svanar. En strumpa över huvudet och sedan är allt klart. Tro det eller ej, men vi letade igenom högen med ensamma strumpor för att finna en tillräckligt vid, några handdukar och en banankartong kompletterade vår utrustning och så bar det av, på denna magra viltvårdarkunskap, för att rädda en svan.

Med friska mod mot översvämmade åkrar.

Svanen Sven, som han fått heta medan pojkarna vakade över honom mot elaka djur, intrasslad i vass med ett troligt bett på ryggen.

Sven väste mycket riktigt, stackarn han var väl livrädd. Men jag höll försiktigt i huvudet och strumpan träddes på, lika försiktigt. Och faktiskt, de hade så rätt pojkarna, då lugnade han ned sig.

Sedan var det "bara" att lyfta i honom i lådan. Han var enormt mycket tyngre än en höna vill jag lova.

Och bära honom, över de översvämmade åkrarna, till bilen. Det var långt och tungt för mig och svajigt för Sven men vi kom båda lyckligt fram, påhejade av gossarna.

Vi var alla överens om att Sven är betydligt sötare utan strumpa. Han blev befriad ifrån den när han tryggt befann sig i vårt garage.

Där han ömt blev ompysslad av sina räddare. Grannkommunens viltvårdare fick åter ett samtal i frågan vad svanar äter. Tack och lov fungerar hönsmat i kombination med småfågelfrö, gräs och rågbröd bra för ett tag. Och allt det hade vi, vilken tur!

Äventyrarna fick så nöjda pusta ut efter gott värv. Och nu hoppas vi alla väldigt hårt att kommunen ska hitta en bra lösning för Sven så han blir återställd.

Fortsättning följer.