Stryk!

Idag på förmiddagen ägnade jag en stund åt att stryka. Det är inte min favoritsyssla på något sätt men nu har jag bestämt mig för att den ett år gamla högen ska försvinna. Och jag kan vara ganska envis när det väl gäller. Dessvärre, eller dessbättre, beror på hur man ser på saken, så är det få ting som drabbas av strykjärnet nu för tiden, bara det allra nödvändigaste. Och bland de ting jag anser vara nödvändiga finns skjortor och dylikt men framför allt linnetyger. De blir så vackra när de får strykas, gärna lite fuktigt. Men fortfarande inte fullt så fina som när de manglats. Nu har jag ju tyvärr ingen mangel och hade jag en så skulle jag ändå inte ha plats för den. Det är faktiskt en av de få saker jag saknar med lägenhetslivet för länge sedan, tillgången till en mangel. Och de jättetrevliga grannarna förstås.

Men mangellös som jag är så får strykjärnet komma till heders någon gång ibland. Och när jag stod där i ångan och pustade över mitt slit slog det mig vilket slit som låg bakom de textilier jag just behandlade. De allra flesta handdukar och dukar jag äger (och mattor för den delen, men de har jag ej för vana att stryka) har i första hand min mormor och mina mostrar tillverkat, men en hel del har även mina förmödrar bakåt i tiden stått för, speciellt hemvävda, broderade lakan och örngott. Så jag släppte min självömkan för en stund och tänkte vackra tankar om deras noggranna och kärleksfulla arbeten som jag nu, många år senare får njuta och ha sådan glädje av. Och medan jag stod där och beundrande studerade fållarnas små handsydda stygn, kände jag mig privilegierad och strykningen blev riktigt trevlig. För att inte tala om resultatet.