Pojkarna har övat hönorna i var gränserna för deras frihet går ända sedan de kom till oss och för det allra mesta så går det bra. De håller sig på vår tomt och spenderar inte alltför mycket tid med att sprätta i rabatterna. Men så, när de varit laglydiga en längre period är det som att något otämjt tar tag i dem och då måste de genast tänja sina gränser. Det brukar oftast märkas i huset då en eller annan granne knackar på och lätt irriterat berättar vilka stollaprov våra fjäderfän för tillfället utfört.
Jag ska tala om att grannarna har min fulla förståelse. Jag skulle inte heller vilja ha någon annans hönor i mitt barns barnvagn, i mitt vardagsrum eller ens i mina rabatter. Så de får rådet att spruta vatten på fåglarna och för hönorna följer sedan en tid där de får sin frihet starkt begränsad till att enbart få vistas i hönsgården.
Denna inlåsning brukar också märkas då de små, sällskapssjuka näbbdjuren sänder upp ett högt klagande läte så fort någon av familjens människor kommer inom synhåll, som förmedlar att det är jättesynd om dem. Detta genljuder, så klart, rakt ner i deras beskyddares hjärtan som tar ut och vallar dem efter skolans slut, under sträng bevakning.
Pojkarna inte bara vallar dem utan inoverar även andra sätt som möjliggör utevistelse för hönorna. Som att gå i koppel, inte helt uppskattat av Blåklocka ännu, men det krävs kanske en liten inkörningsperiod.
Eller att göra om en helt vanlig ryggsäck till en bärsele för Gullviva är en annan variant. Denna uppfinning är dock högeligen uppskattad. Hon vill gärna sitta i denna annordning och följer gladeligen med på såväl promenader som cykelturer.
Det är kanske inte så konstigt att de upplever hönsgården så bedrövlig när de är vana vid ett mer vidlyftigt leverne. Men om några dagar ska de få tillbaka sin frihet igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!