Semesterminne

I somras när vi var i det trevliga och aningen besynnerliga landet i väster, närmare bestämt England, fann vi på Brightons strand en vacker, glittrande och inte helt liten sten. Vi var alla rörande överens om att just denna sten skull göra sig ytterst bra i vår nyomgjorda hall. Och när vi alla lyckas vara rörande överens i en fråga, samtidigt, då måste det ageras. Så vi kånkade med vårt fynd till hyrbilen och placerade den där, så länge.

Stenen föll inte på något sätt i glömska men det var väl ingen som direkt tänkte på hur man på bästa sätt får med sig en sjukilosten hem, på flyget. Denna undfallenhet ifråga om förutseende drabbade oss med stor kraft när vi lite lätt sena skulle lämna tillbaka hyrbilen, där stenen legat så bra, förflytta väskor, barn och sten igenom en stor flygplats som på grund av ombyggnation helt saknade logik. Var skulle vi ha stenen?

Vi gjorde ett försök att få ner den i en väska men då snålheten hårt gripit tag i oss vid bokningstillfället för denna resa, och man då fick betala den monstruösa summan av 75:- per väska, hade vi minimerat antalet bagage till tre. Överflöd av utrymme var milt sagt det som det fanns minst utav i dem och hur vi än grejade och packade om, mitt på avgångshallens golv, gick det inte att få ned den allra minsta mineral utan att övervikten skulle vara alarmerande. Vår pjäs hade följaktligen inte en chans. Jag hade vid det laget kommit till insikt om att det var dags att ta farväl av stenen, utan att vi någonsin skulle få veta om den trivdes i vår hall. Men i maken fanns det fortfarande hopp, han kom med den till synes dödfödda snilleblixten att placera stenen i handbagaget. Mitt ställningstagande i det beslutet var att okej, om han var villig ta hand om konsekvenserna, vilket han gärna gjorde.

Lite fnittriga stegade vi iväg mot säkerhetskontrollen, efter att ha checkat in vårt lagom tunga bagage. Och jodå, mycket riktigt, vårt handbagage blev taget åt sidan och ägaren ombads ge sig till känna. Maken uppfyllde ansvarsfullt sin plikt medan jag och pojkarna iakttog lite på avstånd, i en mycket munter stämning. En ytterst noggrann och säkerhetsmedveten dam genomsökte grundligt varje enskild sak i väskan. För alla övriga i närområdet, var det ganska snabbt uppenbart vad som orsakat det hela. En jättesten! Men damen fortsatte undersöka barnböcker, taxfreesmink, ritpapper etc en god stund. När stunden kommit då även hon kommit till insikt om detsamma som skaran nyfikna varit varse en god stund, stenen, undersöktes denna minutiöst. Bestod den måhända av sprängämnen, fanns det en öppning i den? Som om någon enda smugglare av något slag med någon hjärncell skulle välja att använda sig av en STEN för att dölja sin egentliga gärning.

 Följaktligen fann hon inget misstänkt med stenen. Då återstod bara den lilla frågan om den fick följa med på planet. Vi var vid det här laget inte beredda att satsa en enda pence på detta. Men för att den noggranna damen skulle komma fram till ett tillfredsställande, och förmodligen regelriktigt svar kände hon sig nödgad att tillkalla sin chef. Chefen, en stor man i uniform, kom. Han fick läget förklarat för sig och frågade den mycket relevanta frågan: Varför ska ni ta med en sten? Då var ett öppet skrattutbrott nära förestående och inte blev det ett uns bättre av makens generade, under återhållet skratt, frambringade förklaring, att den skulle passa så bra i vår hall.

Stenen fick snällt underkasta sig en ny genomgång, varvid det konstaterades att den inte hade några vassa kanter och därmed inte, enligt några befintliga föreskrifter, kunde klassas som ett vapen. Till skillnad från en nagelsax! Så mot alla odds kunde vi packa ner den igen. Och nu ligger den här, i vår hall, och förskönar sin omgivning. En ytterligare funktion den fått är att den roar, den får ett leende allt emellanåt när någon av oss går förbi, och minns.