Filosofisk politik

Imorse, vid frukosten utspann sig en mycket intressant diskussion. Det är så roligt att pojkarna är stora nog att initiera samtal av lite mer filosofisk art. I detta fall hade Mellan och Äldste påbörjat ämnet vid ett tidigare tillfälle och nu ville de ha våra åsikter huruvida vi ansåg att diktatur alltid var fel.

Själva tyckte de inte det. Om det bara var en bra diktator kunde de se ett flertal fördelar med denna styrform. De ansåg att det blev lite mer som en familj, om bara den som bestämde ville allas väl och kanske till och med älskade dem så skulle ju diktatorn göra det som var bra för folket. Och allt skulle gå fortare. Hur menar ni? undrade jag. Ja men om bara en bestämmer så går det ju fortare än om alla ska vara med och komma överens.

 

När jag frågade vad de trodde det berodde på att diktaturer sällan fungerade så svarade de att det var nog för att diktatorn tyckte mer om sig själv än om sitt folk. Fanns det några fler faror med diktatur undrade jag. Att han blir maktgalen! Blev det tydliga svaret. Och slutar bry sig om andra!


Det är en förmån att få vara med om hur deras tankegångar utvecklas. Lite omskakad kan jag också bli när jag inser hur stela mina egna är, hur svårt det är att tänka utanför det "rätta". Att som i detta fallet, se det positiva med diktatur, att överhuvudtaget reflektera över det som i mig är så stadfäst som något negativt. Barnens funderande och sökande efter begrepps betydelse och innebörd tar mig med på en resa och jag fascineras över den nyfikenhet med vilken de tar sig an världen med.  En rolig och intressant diskussion blev det och nu väntar jag med spänning på fortsättningen, nu när det snart är dags för middag.