När middagen var klar gick jag ut på baksidan för att se om jag kunde finna Yngste och Äldste som var ute på äventyr. Jag såg dem inte, men jag hörde. Ett kvillrande uppspelt läte, efter ett tag såg jag att det började röra sig i det en- och en halvmeter höga torra gräset långt bortåt skogen till.
När jag ropade på dem blev det mer fart på gräset som svajade fram och tillbaka allteftersom något tydligt rörde sig åt mitt håll någonstans där nere. Strax dök Äldste upp.
-Mamma, mamma du ska få se vad Yngste hittat!!!
Snällt väntade han med att avslöja det fantastiska medan Yngste fortfarande hade en bra bit gräs kvar att genomtränga. När han väl dök upp ur detta hav var det en strålande pojke som höjde sin vänstra hand för att visa världen sin skatt. En, för årstiden, stor bukett blåklockor! En lite rufsig bukett som färdats långt på oländig väg, framburen och skyddad av två pojkar med mycket kärlek.
- Den är till dig mamma! För du tycker om blåklockor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!