Simskola

Kommunen anordnar simskola tre perioder per år för barn som fyller sex år, eller mer, innevarande år. En period pågår i tre veckor och undervisningen sker dagligen måndag till torsdag. Under dessa veckor lär sig barnen enormt mycket och föräldrarna blir helt utschasade, för att inte tala om hur uttråkade eventuella småsyskon blir. Denna gång är det tack och lov vår yngste det gäller så det finns inga småsyskon att hålla på gott humör i en ganska spartansk badhusentré med blott en godisautomat och ett akvarium som underhållning.

Dock finns det en äldre bror som måste bli bättre på att simma för att klara betygskraven, och vad passar då bättre än att han går med och simmar så långt han bara kan och hinner dessa dar.

Simskolan börjar två timmar efter att jag slutat jobbet. Min plan var att idag hämta gossarna och fara iväg på en liten utflykt i mellantiden. Jag gjorde i ordning picknick redan i morse men allt eftersom dagen led och jag upprepade gånger bligat ut på det ihärdiga regnet såg jag så smått min plan flyta iväg. När det blev dags att hämta gossarna var de inte det minsta hugade på att sitta ute och fika alldeles oavsett hur lockande det varit i tanken. 

Lösningen fick bli badhusets foajé. Inte så speciellt mysig miljö men desto trevligare sällskap. Vi fick en god stund med ivriga berättelser ifrån dagen. Smörgåsar och bullar slukades och svartvinbärssaften gick ned den med. När fikat var avklarat blev lokalerna ordentligt undersökta men sedan började det att klia i de små kropparna. Nu var de less på att vänta! Vi uthärdade ytterligare 10 minuter, ganska långa sådana, och så var det dags att byta om.

De skötte sig strålande och nu får vi pusta i tre dagar innan det åter drar igång.

Klockad städning

Vi har städhjälp här hemma. Det är av någon anledning lite svårt att erkänna men det var ett beslut vi tog när jag började arbeta utanför hemmet eftersom vi ville lägga vår dyrbara fritid på att umgås med våra gossar istället för med skurtrasor och dammråttor. 

Hur det nu är med åsikter om ovanstående så var vi ju sjuka förra veckan vid städtillfället, och då vi inte ville riskera att smitta underbara M så fick vi ställa in. Resultatet blev ett lortigt hem och ganska lite ork. Så vi beslutade oss för Klockad städning!

Kvällen innan planerade vi. Två timmars städning då alla gav järnet. Vi lade upp strategi för var vem skulle börja. Vi kopplade datorn till TV:n och bestämde att Spotify skulle få ljuda och alla skulle få välja musik i tur och ordning. Om alla kämpade och gjorde sitt bästa i två timmar skulle vi belöna oss med pizza efteråt. Vi var laddade och mest laddad var nog Grannflickan.

Hon var på plats en god stund före utsatt tid. Vi gick igenom planen en sista gång. Klockan ställdes på två timmar och placerades strategiskt i trappan så att ingen skulle missa dess slutsignal. Musiken sattes på och vi startade i flygande fläng med stor entusiasm och viss färdighet. Det blev lite dragkamp om dammsugaren till att börja med, men det löstes ganska snabbt och i övrigt samsades vi broderligt och systerligt om såpa, borstar, trasor, hinkar och dammvippor riktigt bra.

Jag hade badrummen på min lott och jag skurade alla fogar, där smutsen dessvärre gärna lagras när golven blott svabbas. Efter en god stunds kämpande på huk blev de åter sådär ljusgrå och fina som de ska vara. Sönerna började med sina rum, dammade, piskade mattor, dammsög och skurade golv. Grannflickan gnodde på i allrummet och sorterade filmer och TV-spel, dammade, torkade väggar, räcken och möbler, puffade kuddar mm. Och maken å sin sida startade i köket för att sedan arbeta sig vidare. När våra områden var klara gick vi vidare på hall och finrum gemensamt till dess att klockans starka signal ljöd. Vid det laget var vi inte helt klara, men däremot helt färdiga i den mening att vi var svettiga och slutkörda. Tempot hade varit högt, humöret på topp och musiken minst sagt varierad.

Det blev en oerhörd skillnad även att inte hela huset var rent så var nästan hela huset det och med den stora fördelen att alla var glada och sams. Jag tror att bara vetskapen om att städning bara krävs en begränsad tid gör att gossarna håller modet upp och faktiskt gör det de ska med tempo. Annars tenderar städning att dra ut på tiden och innebära konflikt. Nu kunde vi istället glatt samlas runt bordet och under skratt och härlig gemenskap inmundiga välförtjänt pizza i vetskap om att återstoden av dagens tid var fri att spendera på valfritt vis.

De underbaraste tofflor

Tänk att man kan bli så nöjd över att åter äga ett par fårskinnstofflor!

Och inte vilka tofflor som helst utan ett par ifrån Tranås, med dubbla sulor och dubbla sömmar, inhandlade på marknad i Staden.

Jag har varit hjälplöst toffellös sedan juni då sulan släppte så mycket ifrån ovanstycket att det fladdrade när jag gick. Nu trivs jag ju väldigt bra även barfota, så denna varma sommar har det på intet sätt gått någon nöd på mig. Bara fötter mot gräs, rötter och skogsstigar är en förunderligt ljuvlig känsla. 

Men så blev det ju kallare. 

Bara fötter på nyskurat trägolv är ljuvligt det också. 

Dock är våra trägolv inte alltid nyskurat och när de dessutom börjar bli väldigt kalla så trivs inte alls fötterna därpå. 

Då saknar de ett par rejäla fårskinnstofflor.

Saken är den att största delen av årets morgnar är det första jag gör, efter att vrängt av mig täcket, just att köra ned fossingarna i ett par ulliga tofflor. Morgonen känns då genast mindre kall, kantig och ovälkomnande. Sedan sitter de på tills det är dags att lämna stugan för dagen. Vid hemkomst står de där, redo precis innanför dörren och omfamnar mina fötter efter en hel dag i högklackat. 

Då är vi hemma, fötterna och jag.

Med denna förhållning till tofflor kan det inte vara svårt att begripa att jag saknat att ha ett par fårskinnstofflor i mina ägor. Varför då inte gå till närmaste skoaffär och införskaffa ett par? Jo, för det har jag försökt och det är på intet sätt detsamma. Den dubbla sulan på Tranåstofflorna gör att även när jag nött bort all ull på sulans insida finns där ändå ett värmande lager inunder, mellan de båda sulorna. Och de dubbla sömmarna gör att tofflorna i alla fall håller ett år, ibland ett och ett halvt. 

Det gör inte skoffärstofflorna kan jag intyga!

Problemet är dock att det bar är marknad två dagar, två gånger om året, så då gäller det att jag har koll och inte har något annat för mig. Denna gång hade jag koll. Jag har haft koll i flera veckor efter att ha undersökt Stadens hemsida för att finna vilka datum som är de rätta. Äldste kom till mitt jobb efter skolan och gemensamt for vi ned till knallarna på torget. Jag visste precis vart jag skulle, fann vad jag längtat efter, betalade och var klar. Det var inte sonen. Det blev lite marknadsgodis till sjukisen hemma också. Men framför allt, nu är jag åter ägare till ett par alldeles, alldeles underbara, lurviga, trevnadsskapande, bruna fårskinnstofflor.

Och rabatt fick jag också, då jag är en stamkund.

Liten hand

Jag ligger här i sängen och förundras över att lilleman just somnat. Att få bevittna när han slappnar av, andas lugnare och så slutligen somnar. Med hans lilla hand i min. Hans lilla rödflammiga hand som jag så önskar ska bli frisk och klådfri. Klådfri på hela kroppen så att han kan få sova lugnt i natt och hämta styrka. Det ligger jag här och tänker, med hans lilla lena hand i min.

Favoritsöndagseftermiddag

Söndagseftermiddagar så vilsamma att de känns som semester är nog mina favoritsöndagseftermiddagar. Att få äta en lång och god middag tillsammans där en del bubblar så mycket att middagen blir väldigt lång.

Efter middagen skedde så en förflyttning in till finrummet för lite fiaspel och kaffe. Jag kom inte sist trots att de alla gjorde sitt bästa för att ideligen knuffa mig tillbaka till boet. Det var Mellan som tog jumboplatsen och han gjorde det med ett imponerande gott mod. När han fick beröm för detta sa han med ett leende: Det är ju bara ett spel ju!

När fiandet så var avslutat gick vi åt lite olika håll. Äldste tog en rejäl cykeltur innefattande en hel del hopp och skutt samt ett och annat fall som han gladeligen beskrev i detalj när han kom åter in i köket där jag stod och diskade medan Debussys musik spred ett njutbart lugn. Maken tog en lur inne på sängen och Yngste knoppade in på kökssoffan, vaggad till ro av alla de mjuka ljuden runt omkring honom.

Det är härligt att få vara tillsammans utan press på en massa måsten. 

Med en sådan söndagseftermiddag i ryggsäcken tror jag bestämt att jag är rustad att gå en ny arbetsvecka till mötes.

Akuten och otäcka minnen med dipp

Igår fick jag sällskap i sjukstugan utav Yngste. Han vaknade i arla morgonstund med ont i magen och illamående. Vi pysslade om varandra under dagens gång men huden under hans ögon började bete sig underligt, blev röd och svullen. Efter ett tag började även röda svullnader slå upp på fötter och händer och de kliade på honom. 

Dagen gick och vi och planerade och förberedde kvällens mat och lilla extra. Yngste hade bestämt gurk- och morotsstavar med dipp  men lagom när det var dags att hugga in på dessa godsaker blev svullnaderna under ögonen väldigt stora och lite rödlila. Det såg så illa ut att vi ringde sjukvårdsupplysningen. De befarade förgiftning och det gjordes hastigt iordning för avfärd. Det var maken och Yngste som for.

Hemma var vi andra med vår oro, i synnerhet Mellan var väldigt orolig och ledsen. Minnena ifrån Yngstes förra färd till sjukhuset väcktes till obehagligt liv. Den gången hade jag inte klarat färden utan Mellans hjälp, han skötte det så bra då, så vuxet, så vuxet som en 10-åring inte skulle borda behöva men som jag är så tacksam över att han gjorde. Detta kom åter upp till ytan.Vi fick prata och gråta tillsammans, minnas och prata om minnena och efter ett tag fick vi lugnande besked ifrån barnakuten. En fnittrande Yngste berättade att han kissat i en kopp och att pappa varit jätterädd för att hålla i sagda kopp. De första proverna hade visat på goda resultat men de skulle vänta kvar på dem som tog lite längre tid.

Hemma andades vi ut en aning och tog vi itu med grönsaksstavarna. Vi kröp ihop, nära, nära i soffan och väntade. När så äntligen billyktornas ljuskäglor svepte över vardagsrumsväggen sprang vi nedför trappan för att möta en sovande Yngste och en lättad far. En virusinfektion var det som ställt till all denna oro och allt besvär för den lille.

Hängig är han fortfarande, så hängig som nu den gossen kan bli, men för att var Yngste så är han hängig. Han konstaterade redan i morse, mycket sammanbitet att vi glufsat i oss alla gurk- och morotsstavar samt all dipp. Detta var han mycket missnöjd med så vi fick helt enkelt ta en repris i afton. Men det gjorde vi så gärna, glada över att vara en hel familj.

En dag fylld av ljuspunkter

Jag börjar vakna upp ur min feberyra för att åter se världen. Och dagen har innehållit så härligt med ljuspunkter som jag haft kraft att uppskatta.

 Jag kravlade mig ända till soffan idag, ett bra avancemang efter två och ett halvt dygn i sängen. Yngste, Mellan och jag satt där, tätt tillsammans, och tittade på Snapphanarna ifrån 1941. En film jag såg i väldigt unga år och som bidrog till att få mig historieintresserad och även mina gossar verkade uppskatta den. 

Det kom ett brev med posten idag, med en inbjudan till tjusig middag. Det är glädjande, och något att se fram emot. I övrigt tycker jag att det är riktigt coolt, om jag nu kan använda ett sådant uttryck men här ansåg jag det passa, att kunna skiva en avsändaradress som ovan. Det var nästan det bästa med brevet. Att besitta ett ämbete så unikt att det räcker med titel för att ett brev som eventuellt inte når adressaten ska komma åter till avsändaren. De tankarna underhöll mig en lång stund.

En, utav maken, alldeles renbäddad säng med en Puss i mitten är ytterligare ett glädjeämne. Det är fint att ha någon som älskar en så mycket att han kommer hem, ser att sängen är tom på fru men fylld av en massa baskilusker och andra otrevligheter och byter lakan i kärlek och omsorg. Sådant gläder mig.

Och det bästa av allt har jag spart till sist. Äldste insåg att hans mor troligen inte skulle orka baka bullar på Kanelbullens dag. Han själv kommer inte att vara hemma imorgon men han ville inte låta sina bröder vara bullösa denna högtid så han ställde sig och bakade just bullar efter middagen. 

Det är väl kärlek?!

Vi fick provsmaka. 

Och de var fantastiska! 

Trots att det var första vetebrödsbaket i gossens liv.

Imorgon skall de som haft hand om honom under hans praovecka också få ta del av godsakerna.

Så min dag har haft en hel del ljuspunkter och jag blir friskare och friskare. 

Det är allt en ljuspunkt i sig.