Ladugårdsklänning

Hur ljuvligt det är att gå omkring och pyssla och dona på bara fötter ibland blåsippor, vitsippor och torra fjolårslöv. Klädd i min blå klänning ifrån Gudrun Sjödén, som mor min tycker att det ser ut som jag just kommit ifrån ladugården och mjölkat korna i. Och det kanske är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om den. Dess ganska tjocka, men ändå mjuka blå bomullstyg som så mycket påminner om morfars blåblus han använde när han var i just ladugården, eller i skogen, eller på åkrarna ja, i princip jämt när han var på gården och utomhus. När han gick in hängde de på de handsnidade, olikformade krokarna i snickarverkstan. De var brukskläder som det inte gjorde något om det var en och annan fläck på. De var till för att användas och arbeta i. 

Efter att morfar gått bort och när jag vuxit till mig lite tyckte jag så mycket om att använda de där blåblusarna då jag hjälpte mormor med diverse sysslor. Innan användning var de alltid så prydligt strukna och vikna och ändå kunde jag använda dem utan att behöva vara aktsam. 

Det är lite så jag använder min klänning. Den är fin, men på ett praktiskt sätt med stora fickor där sekatör, nyplockade ägg eller andra praktiska föremål ryms. Och den är så överhövan bekväm sådana här vårdagar, när det lite grövre tyget värmer samtidigt som solen kommer åt de bara ställena.

Jag tycker om min ladugårdsklänning, och jag tycker om att gå barfota klädd i den, ibland sippor och fjolårslöv.