Hemåt det bär

Här kommer mitt sista inlägg om vår resa.

Vi fortsatte västerut, mot kusten, och Pegasusbron. Den första plats som de allierade intog vid dagen D 1944.

Museet på plats bjuder på personliga berättelser om människor som var med. Deras bakgrund, ålder vid slaget, om de överlevde hur deras liv varit därefter.

Denna hjälm bars av en major Howard, han blev skjuten av en tysk kula men tack vare att hjälmen var för stor gick kulan rakt igenom och strök blott jäms med huvudskulten. Han återvände varje år fram till 2006 för att hedra sina stupade kamrater.

Ovan nämnde major var med och ledde anfallet och det första hus som befriades ifrån den tyska ockupationen var detta, precis bredvid bron.

Jag fick lära mig en del nya saker så som att det bara var ett fåtal soldater som faaktiskt hoppade fallskärm. Det stora flertalet sattes ned med sådana här gigantiska engångssegelflygplan, Horsa. Ett bombplan bogserade flera Horsor och i varje Horsa rymdes 30 soldater, piloterna inberäknade då de var fallskärmsjägare med ytterst lite flygutbildning. Horsorna var byggda i trä och efter en landning var de slut. Bombplanen kopplade loss dem och de seglade i princip ljudlöst ned mot marken. Vid Pegasusbron landade de blott 47 meter ifrån målet, soldaterna rusade ut, överrumplade tyskarna, desarmerade sprängladdningarna och intog bron. Sedan skulle de hålla bron tills dess de vid kusten ilandsatta soldaterna nådde fram. Det lyckades men var nog i det närmaste ett övermänskligt uppdrag då de var omgivna av fienden på alla sidor och deras egna dröjde.

För oss tog det 7 minuter att åka med bil ifrån bron till havet. För soldaterna tog det 20 timmar att ta sig samma väg i den motsatta riktningen 1944. Och det kostade 10 000 allierade soldaters liv. Och då fanns inga uppgifter på hur många tyska och franska liv som utsläcktes. 

Det ljusa i detta är väl dock att det var början till slutet på kriget. 

När vi begrundat detta en god stund fick dock livsglädjen åter ta överhand. Vi njöt av sol, hav och sand och pojkar till bredden fyllda av liv och bus.

Våra stiliga gossar som ger oss så mycket glädje och kärlek och lite huvudbry då och då. Precis så som barn ska göra.

Ja, det var vår resa.

Eller åtminstone delar av den. Vi for ju hem också, i vår bil. Åt middag i Frankrike, de flesta sov igenom Belgien, åt frukost i Tyskland, lunch i Danmark och kvällsmat i Sverige. 

Det är lite märkligt när Yngste vaknar och hans första fråga är: Vilket land är vi i? 

Jublet steg mot skyn när vi passerade gränsen till Sverige,

 och det åter gick att surfa på mobilerna.