I favoritkaraktärernas fotspår

Mina favoritböcker, alla kategorier, är Eva Bexells om Morfar Prosten och hans barnbarn, Carl och Anton. När jag var omkring sju, åtta år läste min far högt ur en av dem under en jul, och sedan dess är jag ohjälpligt fast.

Vid en Europaresa med bil, fyra tjugoåringar, propsade jag på att dessa skulle med som underhållning på Autobahn. Efter viss tveksamhet från de övriga fick jag igenom min vilja. Resultatet blev att vi läste igenom serien tre gånger på två veckor och vid flera tillfällen fick den som för tillfället körde, stanna bilen då skrattårarna rann i den grad att vi utgjorde en trafikfara.

Mina söner har successivt indoktrinerats och vi slänger oss, inom familjen, allt som oftast med citat, främst från Anton, vilka ickeinvigda kan finna förunderliga, i synnerhet som de resulterar i allt från en dragning på smilbanden till skratt.

Idag, då vädret inte var helt badvänligt, for vi till Borgholm, Morfar Prostens hemstad. Det var allt bra roligt att handla på "Tekniska Magasinet" även om våra inköp inte bestod av vampyrtänder och förolyckad nattkräm. Utifrån vägbeskrivning och närhet till kyrkan tror vi att vi hittat Boningshuset, det var dock gult och inte grönt, men måla om kan man ju faktiskt göra. Och jag ska väl erkänna att det nog i ärlighetens namn, var jag, tätt följd av maken, som var mest begeistrad. Det är ju inte varje dag man får gå i fotspåren av sina favoritkaraktärer.

Jag måste bara stolt tillägga att Mellan anser att jag läser boken bättre än självaste Margareta Krook, som spelat in ljudboken. Sämre beröm har jag fått.