Brak i natten

Husvagnen vi för tillfället förfogar över har det så fint ordnat i fören att där finns en överslaf, med plats för en, och en underslaf med plats för två. Med andra ord, helt som gjort för tre bröder.

När sängarna prövades konstaterade vi att överslafen knarrade lite mer än övriga platser. Utifrån detta bestämdes, inte enhälligt, att Yngste på grund av lättast vikt, skulle husera där.

Han var själv inte helt nöjd över detta och har varje kväll ägnat en stund åt att försöka övertyga oss om att han borde få byta plats. Argumenten har varit lite diversifierade men har i slutändan handlat om risken att ramla ned. Vi å vår sida har visat honom den lilla kanten och övertygat honom om att han kommer känna den och inte ramla ned.

Så, natten som var, vi sov alla lugnt i våra bäddar tills det knakade till, därpå följde ett brak och några gnyenden. Jag flög upp ur sängen så till lika min make. Ingen av oss hittade i upprördheten tillstymmelse till lysknapp. Och det skall sägas att två vuxna människor, som är yrvaket medvetna om att något skett med deras barn som inte borde skett, och som snubblar om varandra i mörkret på den två och en halv kvadratmeter fria golvytan, de gör i sanning inte mycket nytta!

Maken lyckades dock retirera upp i sängen och där finna den upplysande knappen, eller i det här fallet snöret. Med ljuset kom insikten: Yngste hade ramlat ur sin bädd! Och landat rakt på ryggen på Mellan!

Under föräldrarnas förvirring hade dock de båda funnit det för bäst att återgå till det sovande tillståndet igen så där låg de nu, som små ungar i ett bo, den ena ihopkrupen på den andre, och sov gott båda två.

I kväll behövde han inte utöva någon som helst form av övertalning. Han ligger här bredvid mig, innerst mot väggen, och sover så fridfullt.