Vådan av en försvunnen underkjol

I morse var jag på anställningsintervju, den tredje för samma jobb, så nu häller jag tummarna jättehårt. Och när man ska på dylika möten finns, i alla fall i mig, en önskan om att se proper och prydlig ut. Redan igår tänkte jag ut vad jag skulle ha på mig, vilket är tämligen god tid för att vara mig. Och så i morse när jag skulle skutta i det planerade gick inte underkjolen att hitta. Jag rotade igenom hela lådan där den borde legat. Jag rotade igenom närliggande lådor där den inte borde legat. Jag letade under byrån och bakom byrån. Jag frågade, med en aning anklagande ton, den övriga helt homogent manliga familjen om det måhända var någon av dem som lånat min underkjol. Men inte! Den fanns inte att uppbringa.

Det enda jag hittade var en allt för lång tingest av samma art. Uppgiven kavade jag på mig mitt till synes enda alternativ och rullade upp den ordentligt i midjan. Den generöst tilltagna blusen tillät detta utan att det såg tokigt ut men min fasa var en annan, nämligen denna:

Tänk om det långa eländet bestämde sig för att kika ut och ta reda på hur en anställningsintervju gick till, nu när den så att säga hade chansen. Jag kan lova att jag tog varje tillfälle att kontrollera att detta inte skedde men jag kunde ju inte gå och kika på mina knän hela tiden då inte heller det beteendet kan ses som särskilt propert. 

Ja, ja, jag hoppas att det gick vägen, både med kjolen och med intervjun. Men det får väl framtiden utvisa, åtminstone det sistnämnda. Beträffande kjolen får jag kanske fortsätta leva i ovisshet och god tro.