Katt

Äldste frågade så fint vid frukosten i morse om jag kunde tänka mig att köra honom till Fäboden för inhandling av hönsmat under dagen.

Jag lovade att klämma in det mellan dagens stallkörningar.

När vi nästan är framme så slinker det lite tyst ur gossen:

- Jag ska hämta en katt också.

- En katt!!!!, utbrast jag

- Ja, och nu kan jag inte säga nej, vi byter den mot tuppen.

-Mot tuppen! Han är ju inte ens med!!!

-Nej, jag glömde honom,

Erkännas skall att jag blev ganska upprörd. Vi är ju trots allt allergiska mot katt både jag och Yngste, för att inte tala om mormor.

Men med argumentationen att kattskrället var uppväxt utekatt och redan duktig på att fånga möss och att hon skulle bo i hönshuset samt det absurda och lätt komiska i situationen fick mig att mjukna något.

För att blidka mig ytterligare gav Äldste henne namnet Skrället, vilket var precis vad jag kallat henne sedan jag fått denna omvälvande nyhet.

När jag väl fick se Skrället kunde jag inte helt stå emot för hon är en synnerligen söt lite katt. Även att hon är ett skrälle. Vi ger det en månad och ser om det fungerar med hälsan.

Så här har letats fram både filtar och kuddar, matskålar och låda så att hon ska känna sig lite hemma där ute i det i övrigt tomma men nya hönshuset. 

Liten krake.

Damer på vift

För att ha hållit mig hemma i princip hela sommaren, undantaget vår härliga tur till Åland, så kan man tro att jag jobbar på att ta igen lite resande så här på sensommaren. 

För ganska länge sedan gick jag i samma gymnasieklass som de trevliga damerna på bilden. Och nu många år senare ska vi tillbringa en nöjsam helg ihop i Karlstad fylld av samkväm och gamman. Väl på plats anslöt även M, min kära globetrotter till vän, så nu är vi sex damer som lämnat makar och barn hemma och här ska pratas kan jag lova!

Årsdag

I förmiddags satt jag i solen och njöt och insåg att detta är dagen som bloggen fyller fyra år!

Så hurra för bloggen!

Det föranledde mig att göra en resa bakåt i tiden eftersom tanken med bloggen ifrån början var att få skriva av mig lite skrivarlust, då det jag saknat mest med skolan var träslöjd och uppsatsskrivandet, samt att dokumentera lite av vårt liv. Vill du följa med på en tillbakablick så har jag länkat detta inlägg för fullt. 

Bara att klicka och se var du hamnar!

Tänk så mycket som hinner hända under fyra år!

Glädje och sorg, vardag och fest och det har kommit att handla en hel del om familj, vänner och höns.

Och hela tiden så växer och utvecklas de där ungarna helt ohämmat.

De var tämligen små för fyra år sedan får jag lov att säga.

Bloggens första kommentar var ifrån A, som även var den som drev på för att jag skulle börja blogga, och min första kommentar ifrån någon jag inte kände var ifrån Rebecca på Hallonsemla, det var en stor känsla att inse att någon hittat hit och ansett det vara mödan värt att lämna ett spår.

En praktisk receptsamling har bloggen också visat sig fungera som. Mycket smidig att ha till hands när jag står på affären och undrar vad som ska vara i ditten och datten, och mitt mest besökta inlägg är just ett recept. 

Och så är detta ju även ett forum att få uttrycka sina åsikter i men också för att minnas.

Nu tar jag höjd för ännu ett år och vem vet, nästa år kanske jag ställer till med femårskalas.

Vill ni komma då?

Tänk när vi är åttio...

Jag älskar nöjesfält!

Sköna bergochdalbanor och hisnande färder.

Jag tror att jag alltid har gjort det.

För väldigt länge sedan, när jag ansträngt mig så det knakat för att uppnå rätt längd och äntligen fick åka Loopen på Liseberg, fick min käre far ställa upp och åka i mitt sällskap. Det gjorde han gärna men när vi åter anträdde marken och jag omedelbart utbrast: 

-Igen!!! 

Så var han inte fullt lika villig.

Tack ock lov hade jag en lillasyster och med tiden växte även hon till sig i längd och det visade sig att hon hade samma kärlek som jag till nöjesfältens attraktioner. Många är de timmar som vi ränt runt på diverse stationära tivolin, bara stationära för vår far, av säkerhetsskäl.

Ett av de mest minnesvärda tillfällena var också på Liseberg den sommar jag var fjorton och min allra käraste syster var elva. Regnet stod som spö i backen och våra omtänksamma föräldrar försåg oss med varsin illgrön lång regnrock på en välutrustad bensinmack, därefter släppte de av oss och begav sig till torrare nöjen. Vi däremot sprang som skållade råttor mellan åken. Det var i princip ingen kö och vid flertalet tillfällen kunde inte bergochdalbanorna bromsa i rätt tid på grund av vätan och vi fick mycket nöjda åka ännu ett varv. Flumeriden for vi i om och om igen, det var ju som så att det inte spelade någon större roll om vätan kom ovan- eller underifrån. Sockervadd i Pariserhjulet var dock ingen bra idé upptäckte vi den hårda, eller rättare sagt den kladdiga, vägen.

Den aftonen hade vi biljetter till Grease med Pernilla Wahlgren och Lars Bethke i huvudrollerna. Sådana som vi är så utnyttjade vi var sekund och tog en sista tur precis innan det var dags att infinna sig på Lisebegsteatern och väl i kön såg vi oss lite diskret omkring och insåg att övriga teaterbesökare hade klätt upp sig och var riktigt tjusiga. Vi var faktiskt de enda vi kunde upptäcka som hade illgröna regnrockar, långa toviga och dyblöta testar på huvudet samt maskara på kinderna. 

Men vi hade väldans roligt!

Vid ett annat tillfälle, många år senare, när jag varit gravid eller nysnittad i en hel massa år för att sedan endast åka barnkaruseller, smet vi utan karlar och barn och bara åkte och åkte. Det hänger liksom i, år efter år trots att vi snart borde kunna räknas som mogna och förståndiga. Fast å andra sidan kan man ju vara mogen och förståndig och ha roligt också.

Så i torsdags var det så dags igen.

Dock fick makar och barn följa med denna gång, de har ju vuxit till sig och mäter över 140 cm hela skaran numer.

Och roligt har vi, så förskräckligt, systra mi och jag.

Och numer promenerar vi mellan attraktionerna, för det mesta.

Tänk när vi är åttio...

Skördar och utflykter

Vi gick till skogs Yngste, A och jag för att plocka blåbär och vilken glädje det är att leta just blåbär i år, många och stora står de bara där och väntar på att få bli plockade. Jag fann en lämplig sten omgiven av blåbärsris i alldeles lagom höjd och slog mig ned på den. Strax märkte jag dock ett bett i nacken och så ett till och ett på ryggen. raskt skuttade jag upp och frågade Yngste om han såg något.

-Mamma, hela ryggen är full av myror! utbrast han skräckfyllt.

Vi kan väl säga som så här att det är ju skönt att det inte precis är pintjockt med folk ute i skogen för jag var ur kläderna snabbare än någon av oss trodde var möjligt och stod där som en galning och viftade med de nyss urhoppade plaggen, vilket i och för sig var ett effektivt sätt att bli av med de små rackarna. 

I övrigt var turen lyckosam och vi kom hem med både blåbär, hallon och en kasse kantareller.

Yngste kokte egen sylt på den deciliter han själv plockat och han var mycket nöjd med resultatet.

Dagen därefter for vi på utflykt till Villa Lundberg, keramik och café, ett riktigt härligt ställe med gott fika till bra priser, inte nudda marken bana för barnen och vacker keramik. Ett besök kan varmt rekommenderas.

Jag kom hem med en form och en skål och tur var väl det med tanke på att vi behövde något att tillreda alla kantareller i. Det blev en paj med just kantareller och västerbottenost i, den gick inte av för hackor. Och salladen innehöll bara egenodlade grönsaker vilket är en lycka i sig.

På detta vis besparas hushållskassan en hel massa utlägg.

Det blev en skön stund i aftonsolen med goda vänner och god mat.

En sådan där kväll att stoppa i minnesbanken.

Skördetid

Förra gången skyllde jag de glesa blogginläggen på konferensen och nu skyller jag dem på skördetid. 

Vilken härlig tid det är nu!

Vi plockar, eller mest är det jag som plockar men jag får sporadisk hjälp av övriga familjemedlemmar någon gång emellanåt, rensar och tar omhand.

Tomaterna i växthuset bara poffar sig klara och ingen gurka är så god som den egna. Vinbären mognade sent i år men kom i myckenhet och de sista jordgubbarna är nu sylt och syrliga band och några har jag torkat till vinterns müsli.

Idag tänkte jag ta mig ut i skogen för att undersöka om jag hittar några blåbär som vill bli mina.

Pettas

På grund av ihärdigt konferensande så ligger jag lite efter vad gäller bloggandet. Jag har ju ännu inte berättat var jag var i lördags.

Vi var på Pettas, i Geta på Åland!

Och det var precis hur mysigt som helst! 

Naturligtvis stod det en getabock mitt bland alla borden och den blev Yngstes absoluta favoritplats under dagen.

Vi blev så väl emottagna och omhändertagna av underbara Karin och Uffe och vi trivdes och njöt i fulla drag.

Lite speciellt var det att få se bloggens motiv på riktigt i all dess glans. 

Och Karin kändes det som att jag känt länge, och det har jag ju också även att detta var första gången vi fick mötas på riktigt.

De bakverk Karin gör är himmelskt goda. 

Och jag fick till familjens glädje med mig recept hem.

Karin och Uffe har en härlig trädgård och vart man än vrider huvudet så finns där något som fångar blicken. Något man måste gå lite närmare för att se vad det är. Något som får igång fantasin lite grann och kanske rycker lite i smilbanden.

Vackra blickfång.

Och roligheter.

Jag hade berättat för pojkarna om ekorrarna och de andra djuren som får mat året om hos Pettas och när vi som bäst satt och fikade tjoade gossarna till. Då pilade två korrar genom trädkronorna, dock allt för snabbt för att jag skulle hinna fånga dem på bild.

Alldeles oavsett hur länge en mamma kan sitta och njuta på ett underbart café med härliga människor så finns där en bortre gräns för åttaåringar. Således fick vi göra ett litet avbrott och besöka en badplats.

För att därefter återvända igen.

Denne snygging gick och spankulerade ibland blommor och blader 

Och när han spankulerat klart tog han en vilopaus. 

För det är sådant som känns helt okej att göra i Pettas hägn.

Tack underbara Karin och Uffe för en alldeles härlig dag i ert paradis!

Och tack för bullarna!

De satt fint på båtresan hem.