Tänk när vi är åttio...

Jag älskar nöjesfält!

Sköna bergochdalbanor och hisnande färder.

Jag tror att jag alltid har gjort det.

För väldigt länge sedan, när jag ansträngt mig så det knakat för att uppnå rätt längd och äntligen fick åka Loopen på Liseberg, fick min käre far ställa upp och åka i mitt sällskap. Det gjorde han gärna men när vi åter anträdde marken och jag omedelbart utbrast: 

-Igen!!! 

Så var han inte fullt lika villig.

Tack ock lov hade jag en lillasyster och med tiden växte även hon till sig i längd och det visade sig att hon hade samma kärlek som jag till nöjesfältens attraktioner. Många är de timmar som vi ränt runt på diverse stationära tivolin, bara stationära för vår far, av säkerhetsskäl.

Ett av de mest minnesvärda tillfällena var också på Liseberg den sommar jag var fjorton och min allra käraste syster var elva. Regnet stod som spö i backen och våra omtänksamma föräldrar försåg oss med varsin illgrön lång regnrock på en välutrustad bensinmack, därefter släppte de av oss och begav sig till torrare nöjen. Vi däremot sprang som skållade råttor mellan åken. Det var i princip ingen kö och vid flertalet tillfällen kunde inte bergochdalbanorna bromsa i rätt tid på grund av vätan och vi fick mycket nöjda åka ännu ett varv. Flumeriden for vi i om och om igen, det var ju som så att det inte spelade någon större roll om vätan kom ovan- eller underifrån. Sockervadd i Pariserhjulet var dock ingen bra idé upptäckte vi den hårda, eller rättare sagt den kladdiga, vägen.

Den aftonen hade vi biljetter till Grease med Pernilla Wahlgren och Lars Bethke i huvudrollerna. Sådana som vi är så utnyttjade vi var sekund och tog en sista tur precis innan det var dags att infinna sig på Lisebegsteatern och väl i kön såg vi oss lite diskret omkring och insåg att övriga teaterbesökare hade klätt upp sig och var riktigt tjusiga. Vi var faktiskt de enda vi kunde upptäcka som hade illgröna regnrockar, långa toviga och dyblöta testar på huvudet samt maskara på kinderna. 

Men vi hade väldans roligt!

Vid ett annat tillfälle, många år senare, när jag varit gravid eller nysnittad i en hel massa år för att sedan endast åka barnkaruseller, smet vi utan karlar och barn och bara åkte och åkte. Det hänger liksom i, år efter år trots att vi snart borde kunna räknas som mogna och förståndiga. Fast å andra sidan kan man ju vara mogen och förståndig och ha roligt också.

Så i torsdags var det så dags igen.

Dock fick makar och barn följa med denna gång, de har ju vuxit till sig och mäter över 140 cm hela skaran numer.

Och roligt har vi, så förskräckligt, systra mi och jag.

Och numer promenerar vi mellan attraktionerna, för det mesta.

Tänk när vi är åttio...