En skylt att minnas

Mellan stallskjutsning, varuleverans och fler stallskjutsningar så tänkte vi oss att ta ett mellanmål på ett visst trevligt bageri, du lille och jag. Vi for fram, talandes om dagen, parkerade och gick in för att få information om att de stängde om tio minuter. Lite snopna, då vi hade laddat för detta, beslutade vi oss snabbt för en omplanering, vi bad att få ta vårt valda fika med oss och så blev det en picknick istället.

Vi traskade ut med vår påse, kaffe och dricka och fann oss en bänk där utsikten var behagfull åt ett av fyra håll och där fåglarna kom och gjorde oss sällskap på ett lagom avstånd. Där satt vi och åt smörgås och Blåbärskatalan, för sötfika måste man ha till mellanmål om sagda mellanmål inhandlas på bageri, småpratade och läste läxa.

Mitt i allt det där gemytet brast du ut i ett gapskratt.

- Vi kan vara här jättelänge!!!, kippade du fram.

Jag förstod inte riktigt men hade ganska roligt åt ditt skrattanfall.

- Alltså, vi kan sova här på bänken i två nätter!

Jag förstod fortfarande inte men skrattade nu ganska ohejdat jag med vid det laget.

- Men, titta på skylten mamma!

Då förstod jag.

Därefter spårade vi ur totalt, du och jag, där på bänken, fullt upptagna med att fantisera ihop den ena historien värre än den andra om hur vi skulle spendera våra 48 timmar där på bänken. Vi skrattade så tårarna trillade och smulor ifrån din Katalan sprutade så att även fåglarna blev jätteglada.

Efter att vi lugnat oss och gick mot bilen, utan att ha utnyttjat många bråkdelar av den generösa parkeringstiden, för att åka till stallet, stannade jag och tog ett kort på skylten.

- Varför tar du kort på skylten???!!!, 

frågade du medan nya skratt bubblade upp ur dig.

- För att jag vill minnas den här stunden så länge jag lever, 

sa jag och log lyckligt mot dig, 

min lilla lockboll.