Upptäcksfärder

Allt emellanåt så kommer ju en bekännelse ifrån mig i detta forum, och här kommer nu ännu en.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett inlägg om en katt och så kommer nu mitt andra. Det första kan ju förklaras av en chock men detta bottnar helt enkelt i att jag tycker synd om det lilla skrället, kanske till och med känner viss sympati för henne. Att jag inte trott att jag skulle skriva om en katt beror helt enkelt på att katter hitintills varit en ickefråga för mig, endast något att undvika.  Men som säkerligen förstås har inställningen förskjutits en något liten aning.

Vetskapen om att hon sitter ensam där i hönshuset medan pojkarna är i skolan och jag är hemma gjorde mitt hjärta lite mjukt. Så här har jag nu spenderat en timme med att sitta på verandatrappen och iaktta en liten kisse som bekantar sig med ännu en del av sin nya miljö. 

Och den är allt lite läskig den där nya miljön, spännande men man behöver hela tiden vara på sin vakt mot grässtrån som vajar i vinden, fjärilar som stilla flyger förbi eller takläggarens bil som plötsligt bara stod på infarten.

Då får man allt som liten kisse ta sin tillflykt in under den gamla verandan, stilla ligga och speja tills det där läskiga försvunnit.

För att sakta, sakta och obemärkt glida ut millimeter för millimeter.

Till dess man känner sig redo för nya äventyr och upptäckter.

Dock tar detta upptäckande så förfärligt på krafterna.

Hon är allt lite gosig men vad det straffar sig att umgås med henne. Jag börjar dock tro att det får vara värt det.