Tunnbröd

Jag vill bara utbrista att jag älskar sommaren!

Det gör mig inte så mycket att värmen är lite si och så med för jag njuter av att alla är hemma och går och skrotar med sina projekt. En renoverar gjutjärnssoffor, en bygger hönshus, en klipper gräset och så vidare. 

Vi grejar var för sig, 

tillsammans.

Och idag fick jag åter nöjet att dra igång min stora bakugn. Klockan åtta var jag uppe och tände för här skulle bakas tunnbröd veckans första dag. 

Kära vänner hörde av sig här om dagen och undrade om vi inte kunde göra just detta. Jag som aldrig bakat tunnbröd, i Småland är det mer hålkaka och limpa med råg i som gäller, nappade och åtog mig eldansvaret.

Vi brände de första och gjorde knäckebröd av några.

Men därefter gick det galant.

Mitt i hettan kom maken upp och serverade kaffe och nygjord flädersaft. Det var fantastiskt gott till nybakt tunnbröd med rejält med smör på kan jag lova. Barn och vuxna åt alla sådana mängder att vi blev en aning fundersamma om det skulle bli något över.

Det fanns dock ingen anledning till oro då vardera familj fick varsin rejäl hög, härliga tunnbröd att stoppa i frysen.

Hönsen fick sin ranson de också, 

de brända bröden.

Jag inser att jag får allt svårare att hyra ut vår lilla bagarstuga ju mer jag använder den.

Pizza i Bagarstugans bakugn

Min kära, kära globetrotter till vän är på besök tillsammans med sin fina familj.

Eftersom Bagarstugan ännu inte är redo att hyras ut men ganska redo ändå så får de kampera i den.

När så middagsvalet föll på pizza var inte hjärnskuttet så långt till att börja fundera på om det skulle gå att grädda pizzorna i bakugnen. Det var min vän som slängde ur sig frågan och vi andra nappade direkt.

Som barn älskade jag att höra min mormor och farmor berätta om hur det var förr i tiden. Vi kunde sitta länge så tillsammans, i synnerhet mormor och jag, hon berättade och jag lyssnade. Ibland gick vi in på vinden till en gammal byrå full av minnessaker och "ärvde". Det var så jag kallade det som liten tös, när vi tittade på en sak och mormor berättade om den, för att sedan stoppa tillbaka den på sin plats. 

Men ärvde det gjorde jag. 

Jag ärvde min historia, härliga berättelser och en hel del kunskaper utan att jag märkte det. 

Så som till exempel hur man eldar i en bakugn. 

Det är häftigt att stå där vid ett jätteschabrak till ugn och ha en tanke, utifrån ett minne som jag inte ens har upplevt själv, om hur den skall hanteras, testa och se att det fungerar.

Min väns make var nog lika entusiastisk som jag och vi gräddade pizzor, som övriga i familjerna gjorde i ordning, på löpande band. Dock får väl erkännas att det löpande bandet gick ganska långsamt så vi åt mer eller mindre i skift till långt in på natten. Stämningen var hög och det var mjöl precis överallt.

De blev makalöst goda, pizzorna!

Och toppade dem det gjorde vi med oregano direkt ifrån trädgården.

Cykel

Jag har varit cykellös i en faslig massa år. Ja, faktiskt så många år att jag inte haft en cykel sedan vi bodde i stan, då den blev stulen utanför den lilla lägenhet vi då bodde i. Och det här var för väääldigt många år sedan. Så en cykel har stått på min önskelista ganska länge, dock inte så där särdeles, väldigt jättehögt upp på listan.

Men så är det ju di häringa ongarna! 

Mellan har många gånger önskat att vi ska ut och cykla ihop. Och han har frågat om jag inte ska skaffa mig en cykel ändå. Och allteftersom han önskat, och de andra också, så har jag sett bilden av oss på cykeltur ihop allt tydligare i mitt sinne. Och i samma takt har cykelns placering på önskelistan bubblat uppåt.

Så blev det då mors dag här i maj.

Och till min lycka kom ett jättepaket med lastbil.

Jättepaketet innehöll ... en byggsats! 

Som eventuellt kanske kunde bli en cykel.

Vi har allt gjort våra insatser lite till mans. Byggsatsen har stått i det rum som förra ägarna kallar salongen, vilket vi inte riktigt vant oss vid att kalla ett rum i vår egen boning för, och den som drabbats obetvinglig ohejdad skruvarlust har kunnat gå dit för att få sitt lystmäte mättat.

Och så blev den då slutligen ihopsatt ordentligt och vi gav oss ut på tur.

Det var lite vingligt så här efter 16-17 år men visst satt kunskapen där någonstans i ryggraden trots allt.

Vilken känsla det är att åter cykla efter så många cykellösa år.

Och på en cykel som så väl passar mig, en Stålhästen, och klädd i en sprakande glad klänning ifrån Gudrun Sjödén så kände jag att: 

Det här är ju så jag! 

Hur i allsinna dar har jag kunnat vara utan cykel så länge?

Och picknickkorgen kan jag så lämpligt spänna fast på min pakethållare där fram.

Sysselsättningen den här sommaren är härmed räddad!

PS. För er som så vänligt undrar över Äldstes mående så är han okej. Han for av en cross, flög en bit och fick in en pinne i vaden. I övrigt stukade han handleden och fick några törnar. Han kommer inte att få några bestående men men är sjukskriven några dagar ifrån målariarbetet hos sin mor.

I övrigt är han lite mallig för att doktorn sa: 

"De flesta hade nog ringt ambulansen för mindre."

Samt för att han kommer att få ett ärr på benet efter de fem stygnen.

Han är frustrerad över att gå här hemma och inte kunna arbeta, vilket han trivs med, och i sin frustration har han nu registrerat SE-nummer hos jordbruksverket samt intensifierat sin pågående övertalningskampanj hos fadern om att skaffa gris. Ds.

Ros och Ris

Jag plockade en bukett av trädgårdens rosor 

Och vi for vi till goda vänner vars lilla har de allra sötaste små fingrar med vilka hon höll fast makens tumme medan han läste böcker för henne.

Vi fick ett telefonsamtal ifrån andra vänner, där Äldste befann sig, om att han var skadad och behövde sys.

Vi fick tacka för oss och lämna i förtid.

Nu är maken på sjukhuset med sonen och jag och de andra två väntar på besked här hemma.

Vi har insett att det är så här det är att ha barn. De måste få leka, testa och utmana sina gränser och resultatet blir ibland inte som man tänkt sig. Trots att de alla drabbats av diverse blessyrer och först häromdagen kom på att mitt uttryck "sommarben", vilket betyder ben med skrapsår och blåmärken, är ett eget påhitt, så har ingen av dem skadat sig allvarligt.

Jag tror att om de får testa gränserna så lär de sig även att hantera dem. Om vi hade förbjudet dem att klättra högt, hoppa, cykla lite eljest och så vidare så tror jag att de kanske råkat värre ut.

Det är i alla fall min teori så här när min förstfödde blir sydd.

Kanske en tröst eller en sanning.

Oreganopesto och pastagratäng

En fin kollega hörde av sig då hon grävt upp en del ur sin trädgård och nu undrade om jag ville ta del av härligheterna. Det var en massa skoj växter jag fick. Dock fick hon ge oreganon till någon annan behövande. Det är nämligen som så att vi redan har si så där i runda slängar cirka 4000 kvm oregano. 

Ja, du läste rätt!

Vad gör man då med en sådan hiskelig mängd oregano. Faktum är att vi mest skrattar åt det faktum att vi har si så där cirka 4000 kvm oregano.

När vi roat oss en stund med den tanken har vi plockat och torkat oregano i stor myckenhet. Men hur mycket vi än tycker om pizza så går det faktiskt inte åt oändliga mängder oregano till dem så nu har jag börjat experimentera lite.

Jag kan dessvärre inte bjuda på några exakta mått då jag som sagt fortfarande befinner mig på experimentstadiet men jag gav mig på att göra en slags pesto på just oregano.

Oreganopesto, på ett ungefär

5 l färsk oregano, toppar och blad

7-10 vitlöksklyftor

20-30 mandlar

160 g ädelost

Olivolja

balsamvinäger

Citronsaft

 Salt och peppar

Stoppa ned oregano, vitlök, mandlar och ost i mixern

Späd med olja

Pressa i citronsaft 

Häll i lite balsamvinäger 7- 10 ml

Smaka av med salt och peppar

Därefter gjorde jag en:

Pastagratäng med oreganopesto

Sätt ugnen på 225 grader

Koka rejält med pasta för det antal ni är, gärna stora pasta som mycket gojs kan åka in i.

Gör en stuvning på en bottenredning och blanda i MYCKET pesto.

Häll pastan i gratängformen

Häll stuvningen över och blanda runt

Skiva tre paket mozzarella och fördela över pastan

Gratinera tills den fått färg.

Servera med bröd.

Vi struntar i duschen

Vi struntar i duschen efter kvällens målarpass

Och far till skogssjön istället.

Promenerar över hygget på stigen mellan vajande gräsvippor och spirande hallonplantor.

Sjön är liten och vattnet är varmt så länge tårna inte kommer allt för långt ned i djupet. Vi simmar tvärs över, dyker och leker, undersöker  utan framgång hur långa stjälkarna är på de vita näckrosorna som ännu står i knopp. Vi badar länge och ordentligt, nästan all färg försvinner ifrån ben och armar, tillräckligt mycket för att det ska vara helt okej. 

Det är ju sommarlov.

Jag har nattlinnet med mig och står där i skogsbrynet på barrig mark och byter om ifrån baddräkten, kryper sen in i min ickesmickrande men ack så sköna jumpsuit och slår mig ned på en stenhäll. Njuter av stillhet och skratt i en underbar, kvillrande, slingrande kombination.

Och så traskar vi tillbaka i nattens ljus medan vi talar om att klockan tolv dessa nätter är mer att se som sen kväll än natt och då borde logiskt sett klockan tolv, tolv timmar senare, vara att se som sen morgon. 

(Jag börjar förstå vad de var ute efter för ännu är jag ensam vaken i detta hem.)

Men sovit gott har jag gjort då det inte finns bättre sömnhjälp än en nattlig simtur efter en varm dag. Kroppen blir så härligt tempererad och avslappnad och så hade jag ju bara att borsta tänderna och krypa till kojs vid hemkomsten.

Ljuva sömnlösa sommarnatt

Sommarnatten är ljusare än vilken höstdag som helst och fönstren står på vid gavel.

Myggboxning verkar vara nattens sport och gör att jag inte kan sova men säng delar jag med ett sovsnusande spöke, alternativt en kåldolme. Min älskling har tagit paus i myggboxningen och helt och hållet virat in sig i sitt lakan.

Själv behöver jag mer syre och går ut.

Slår mig ned på bron och blickar bort genom vår allé. 

Den synen gör mig andäktig, dag som natt.

Jag dricker äppelmust och lyssnar på duvornas kuttrande bak i skogen. 

Undras när de sover? 

Inte klockan tre en julinatt i alla fall.

Jag går, med bara fötter, en sväng.

Njuter av att känna gräset.

Riktigt njuter av det.

Blomsterna doftar som bäst på natten. 

Vad kan det bero på tros? 

På dagarna plockar jag fläder för glatta livet. Jag vill ju hinna ta om hand detta goda. Och i synnerhet nu när jag har så många flaskor att fylla.

Dessa blomsterklasar skall skördas imorgon, för då står denna vägg i tur att bli målad.

Jag går här i trädgården och låter tankarna glida fram.

Inget som stressar, inget som pockar.

Bara jag, duvorna och min trädgård.

Och tänk här ute störs jag inte av myggen.

Jag plockar upp en handduk, ett litet spår av någon som haft roligt, och förundras över rosornas olikhet och skönhet.

Jag är helt betagen av dem.

Och de finns lite här och där, ganska överallt.

Duvornas kutter får sällskap av mer drillande fågelsång. 

Vi blir nog fler som ägnar oss åt myggjakt inom det närmaste kan jag tro, nu när småfåglarna börjat vakna och skall ge sina små frukost.

Jag stannar och drar in doften en extra gång innan jag bestämmer mig för att åter gå in och försöka sova några ytterligare timmar.

På vägen rör jag lite i flädersaften som står och drar, funderar över om den skall hällas på flaska imorgon eller nästa dag. Och jag tror att jag kokar en burk marmelad på citronerna som ligger där och gonar sig, kanske imorgon, eller nästa dag. Den som lever får se.

Jag kanske ska anmäla mig till byns marknad för närproducerat.

Det gör jag nog imorgon i alla fall.

Åter i sovrummet stänger jag försiktigt våra vackra gamla fönster. 

Boxas med de myggor som muckar.

Och kikar på den skönsovande vid min sida som nu lite smått kommit fram ur sin kokong av utedoftande lakansväv.

Kommer John Blund så är han välkommen.

Om han uteblir så har jag det allt bra gott ändå här i mitt ljusa nattläger där solens strålar nu börjar skina in genom sovrummets tredje fönster.

Morgonen randas.

Morgonen på makens sista arbetsdag innan semestern.