Brist på kraft och skönhet

Jag däckades totalt i måndags av något otäckt bestående av feber, huvudvärk och rinn ifrån ögon och näsa. Så här har jag legat i min säng sedan dess utan förmåga eller lust att göra det minsta mer än sova. Inte ens blogga, eller ens läsa bloggar, har jag förmått uppbåda kraft till. Bilder bjuder jag på inga då det inte finns något vackert att ta kort på. I min närhet finns tomma glas, en papperskorg full av begagnade näsdukar, och en mycket obäddad säng. Inte någon skönhet i överflöd med andra ord.

På återhörande!

Stöten sprack

Min mortelstöt sprack mitt itu!

Hur kan en mortelstöt spricka mitt itu?

Min fina mortel med dess fantastiska historia har jag ju berättat om förut.

När nu stöten sprack itu visade det sig att den varit lagad tidigare och det var just i denna lagning den åter sprack.

Nu funderar vi och fantiserar. 

Hur sprack stöten första gången? 

När sprack den? 

Vad hände?

Ganska säkert är att vi nog dessvärre aldrig får veta. Vi får nöja oss med våra egna fantastiska ihopdiktade historier.

Men om någon därute vet hur man lagar en mortelstöt, så att den håller i si så där 50 år till som den förra lagningen måst ha gjort, och vill dela med sig av denna kunskap så tages det tacksamt emot. Det finns nämligen en sorg i allt det här.

Denna mortel är mig väldigt kär och den är sig inte alls lik utan sin stöt.

Honungsfilosofier

Vårt skojande blev till filosoferande.

Tänk om honungsmönstret i frukostfilen på något sätt skulle bevaras till framtiden.

Tänk om en arkeolog om några hundra år skulle gräva fram den djupa tallriken och tolka det då fossila mönstret som ett skriftspråk.

Undra vad det då står i filtallriken?

Det får vi aldrig veta, då honungen inte kommer att bevaras till framtiden eftersom den redan smekt Yngstes gom och mättat hans mage. 

Men tänk om...

Italiensk Brödgrej

Det här med råvaror intresserar mig. Jag gillar att laga mat och känna att det är äkta och bra ifrån grunden. När jag väl börjat tänka i de banorna ligger det inte så långt bort att även börja fundera över miljön. Jag kan inte säga att jag är någon miljöhjälte, men jag försöker på vissa områden. Ett sådant område är vår köttkonsumtion. Vi tycker om kött här i huset och äter det gärna. Samtidigt vet jag hur köttindustrin påverkar samt hur den ser ut i andra länder vars priser och djurhållning konkurrerar ut vårt svenska kött med bättre djurhållning. Att jag dessutom har minst en son som vill bli bonde påverkar också mitt val. Det måste ju finnas en marknad för honom att verka på om hans dröm ska kunna gå i uppfyllelse. Således har jag valt att köpa mindre mängd kött men det jag köper är svenskt, gärna närproducerat och av god kvalité. På så vis blir det ingen kostnadsökning för hushållskassan men ändå en skillnad.

Vad äter vi då de andra dagarna?

Tja, inte vegetariskt i alla fall! (Åtminstone är det inte uttalat för då bleve det många matlådor åt mig.) Däremot påtalar jag ofta att pannkakor är en vegetarisk rätt. Det finns väldigt mycket outforskat och gott i denna kategori. Igår lagade jag en Italiensk Brödgrej till kvällsmat. Hade jag sagt Palsternackspizza med Taleggio och schalottenlök hade jag genast fått det där matlådeproblemet på halsen. Det blev väl inga stående ovationer precis men den fick ett godkänt betyg trots allt. Även utav min ytterst tveksamma mor som var på besök.

Receptet hittade jag i senaste numret av Buffé. Jag tog dock lime istället för citron och pressade även ut en del av saften över pizzan. Och jag tyckte resultatet blev bra, så bra att det kan hända att Italiensk brödgrej kommer stå på menyn fler gånger i detta hus.

Ärligt men en aning partiellt

Jag har fått frågan hur det kommer sig att jag valt att framställa mig som jag gör i bloggen, och jag har funderat över denna fråga. Mitt liv består ju av fler delar än de jag skriver om. 

Först och främst bloggar jag för att jag har ett trängtande skrivbehov. Jag tycker om att formulera ord till berättelser. Det har jag gjort sedan jag lärde mig denna konst. Jag tycker om att skriva för att roa ibland, för att glädja ibland, för att engagera ibland och ibland bara för att skriva.

Jag skriver inte så ofta om när jag är arg dels för att jag inte tror det är så intressant att läsa om och dels för att jag inte vill fokusera på det. Bloggen är ett sätt för mig att räkna mina välsignelser. Att lägga min energi på det som är gott i mitt liv, det som verkligen har ett värde. Min filosofi är att det som får mitt fokus även växer i min upplevelse. Fokuserar jag på kärleken och glädjen i mitt liv är det också det jag upplever dominerar.

Vad är då viktigt? Min tro på Jesus är viktig för mig. Min familj är viktig och den kärlek som finns emellan oss. Den vardag som så lätt glöms bort för att den är just vardag, den är viktig. Att se det fantastiska, roliga och dråpliga i vardagliga situationer är också viktigt. Att knyta ihop historia med nutid med framtid är spännande ihop med barnen. att följa med i gossarnas kloka funderingar. Och så att stöka i köket, för jag har slutligen landat i att det nog är just det som är min hobby.

Att jag oftast inte skriver om mitt jobb beror inte på att det är oviktigt men dels så är den världen till fullo inte min att skriva om. Och dels så är min hemmavärld den som ger mig mest energi. Skulle jag av någon anledning vara tvungen att välja värld skulle det alla gånger bli min hemmavärld som vann. Den värld som har mer bestående värden.

Där någonstans har jag hamnat i mina funderingar. 

Det är grunden till den Hanna ni får tillgång till här. 

Ärligt men en aning partiellt.

Det var lite skralt med nytagna egobilder så det blev denna. En mobilbild av en mycket blöt Hanna.

Mera Ylvis

Ylvis har jag ju tipsat om tidigare och nu gör jag det igen. Jag är nämligen hopplöst såld på dessa bröder. 

Det verkar som att många fler fått upp ögonen för dem på sistone. Jag såg till min glädje att de var med på Skavlan i fredags och de verkar ofrivilligt ha fått till en hit i 

"The Fox"

Önskas ytterligare underhållning av liknande art kan jag rekommendera:

"Vegard skal reddes"

eller "Hyss i Småland"

för en stunds underhållning.

Ha det så trevligt!

Schampo som offer

Det här med att flyga ifrån Göteborg är jag inget vidare duktig på. Jag vet ju min historia, som att Min allra käraste syster körde ut mig i god tid en gång. Vi satt och drack kaffe och pratade ända in i sista minuten. Vi tog farväl och jag gick till säkerhetskontrollen, bara för att där få beskedet att jag var inbokad på en flight cirka en månad senare. Resultatet blev att jag missade planet, fick boka om biljetten till en samma dag men betydligt senare och för en nätt liten summa samt snällt spendera den aftonen jobbandes vid min dator på Landvetter.

Med detta, och fler liknande händelser, i bakhuvudet tog jag denna gång ut i god tid. Jag hade nogsamt kontrollerat datum vid bokningen samt funderat över avgångstider. Här någonstans måste jag sedan drabbats av en black-out! Vid alla frågor om när jag skulle komma hem igen har jag sedan första dagen efter bokningen svarat att jag landar strax efter sju. Jag har sagt detta till min familj, till mina kollegor, till mina kollegor i Göteborg osv. 

Om man ska landa strax efter sju på Arlanda så bör man lyfta strax efter sex ifrån Landvetter, så mycket vet jag efter att ha jobbat den sträckan ett stort antal gånger, som värdinna. Följaktligen försökte jag boka en taxi till fyra då jag även är medveten om fredagstrafiken på västkusten. Taxiväxeln svarade, för mig helt obegripligt att, går det bra att vi kommer tio i fyra? Lite överrumplad svarade jag, ja. Och så blev det.

Jag tog adjö av mina kollegor i Göteborg, som skrockande undrade om jag verkligen hade biljett till rätt dag, och skuttade in i taxin. Chauffören var trevlig och vi samspråkade under färden. Trafiken var näst intill obefintlig och jag insåg att jag nog åter skulle få arbeta en stund på Landvetter då vi ankom redan kvart över fyra. Jag betalade, tog mina väskor och gick in, funderandes över om det var bäst att checka in min stora väska innan jag plockade fram datorn eller ej.

Då plingade telefonen till!

Min biljett!

16:35!!!

Hur är det möjligt?

Jag rusade fram till säkerhetskontrollen. Gickdet att göra något åt detta eller var det ohjälpligt försent?

Den man som satt och skannade in boardingkort var inte av den serviceinriktade sorten. Han informerade mig ljudligt om att incheckningen var stängd sedan 10 minuter och min resväska var alltför stor att ta som handbagage. Något som jag mycket väl visste. Tack och lov fanns en mycket serviceinriktad och empatisk kollega till den förste lite längre in vid säkerhetsbågen. Han hörde oss och uppfattade min prekära situation för att därefter ta kommandot. Han var tydlig med att han inte kunde lova något men han kunde hjälpa mig så att vi tillsammans skulle göra vårt bästa för att få hem mig i tid denna fredagseftermiddag. Nästa plan gick nämligen inte förrän vid nio och jag längtade hem trots min dumhet.

Säkerhetsperson två frågade om jag hade vätskor i väskan. Ja, svarade jag sanningsenligt och började tyst i huvudet rada upp dem schampo, balsam, värmeskydd, ansiktstvätt 1, ansiktstvätt 2, ansiktsvatten, deodorant... Hela necessären var ju för allsina dar däri. Det började kännas omöjligt hela försöket.

-Som schampo eller så? frågade säkerhetsperson 2 och langade upp min jättestora väska på röntgenbandet. När den gick igenom gummigardinerna var jag ganska säker på att min hemkomst skulle ändras till tio, halv elva tiden alternativt att jag skulle få slänga allt det där i huvudet uppradade och jag började fundera över kostnaderna. Säkerhetsperson 2 öppnade min väska. Där låg mina två necessärer bredvid varandra och däremellan en påse med schampo och balsam i. Säkerhetsperson två tog påsen, slog ihop min väska, drog igen dragkedjan och sa: Spring nu och Lycka till!

Förvånad tog jag min väska och sprang uppför spiraltrappan. Slängde en blick på avgångstavlan för att ta reda på gaten. Insåg att jag nu hade sju minuter på mig innan planet skulle lyfta. Jag nådde gaten där två damer torrt konstaterade att boardingen var avklarad och slut. Jag var för sen! Och dessutom var mitt handbagage på tok för stort. Jag borde ha checkat in det! Jag vädjade ännu en gång, jag var ju så nära. En av damerna suckade och sa, ja, ja följ med då så får vi se vad kabinchefen säger.

Oh, vad jag hoppades när vi gick där gången ned. Damen förklarade att jag var sen och hade för stort handbagage. Det uppenbara. Jag såg nog ut som en ledsen hund. Kabinchefen tittade på mig sträckte ut armarna i en yvig gest, sprack upp i ett stort leende: Det är klart vi ordnar detta! Det är ju fredag! Välkommen!

Jag tror att jag sken som solen när jag puttade min jättestora väska framåt i gången till min plats i planets bakre halva. Jag fick i vilket fall många leenden på vägen. Väl vid min rad studsade en man upp och erbjöd sin hjälp för att få upp jätteväskan på bagagehyllan. Jag tackade och tog emot och sjönk sedan, lätt omtumlad, ner på min plats.

Vänliga människor gör verkligen skillnad! Ingen av dem jag mötte gjorde något fel men två av dem gjorde mer än de behövde och de gjorde mig så glad. Och en schampo- och en balsamflaska är ett lätt offer för min tankspriddhet och för att få komma hem många timmar tidigare än både planerat och befarat.