Schampo som offer

Det här med att flyga ifrån Göteborg är jag inget vidare duktig på. Jag vet ju min historia, som att Min allra käraste syster körde ut mig i god tid en gång. Vi satt och drack kaffe och pratade ända in i sista minuten. Vi tog farväl och jag gick till säkerhetskontrollen, bara för att där få beskedet att jag var inbokad på en flight cirka en månad senare. Resultatet blev att jag missade planet, fick boka om biljetten till en samma dag men betydligt senare och för en nätt liten summa samt snällt spendera den aftonen jobbandes vid min dator på Landvetter.

Med detta, och fler liknande händelser, i bakhuvudet tog jag denna gång ut i god tid. Jag hade nogsamt kontrollerat datum vid bokningen samt funderat över avgångstider. Här någonstans måste jag sedan drabbats av en black-out! Vid alla frågor om när jag skulle komma hem igen har jag sedan första dagen efter bokningen svarat att jag landar strax efter sju. Jag har sagt detta till min familj, till mina kollegor, till mina kollegor i Göteborg osv. 

Om man ska landa strax efter sju på Arlanda så bör man lyfta strax efter sex ifrån Landvetter, så mycket vet jag efter att ha jobbat den sträckan ett stort antal gånger, som värdinna. Följaktligen försökte jag boka en taxi till fyra då jag även är medveten om fredagstrafiken på västkusten. Taxiväxeln svarade, för mig helt obegripligt att, går det bra att vi kommer tio i fyra? Lite överrumplad svarade jag, ja. Och så blev det.

Jag tog adjö av mina kollegor i Göteborg, som skrockande undrade om jag verkligen hade biljett till rätt dag, och skuttade in i taxin. Chauffören var trevlig och vi samspråkade under färden. Trafiken var näst intill obefintlig och jag insåg att jag nog åter skulle få arbeta en stund på Landvetter då vi ankom redan kvart över fyra. Jag betalade, tog mina väskor och gick in, funderandes över om det var bäst att checka in min stora väska innan jag plockade fram datorn eller ej.

Då plingade telefonen till!

Min biljett!

16:35!!!

Hur är det möjligt?

Jag rusade fram till säkerhetskontrollen. Gickdet att göra något åt detta eller var det ohjälpligt försent?

Den man som satt och skannade in boardingkort var inte av den serviceinriktade sorten. Han informerade mig ljudligt om att incheckningen var stängd sedan 10 minuter och min resväska var alltför stor att ta som handbagage. Något som jag mycket väl visste. Tack och lov fanns en mycket serviceinriktad och empatisk kollega till den förste lite längre in vid säkerhetsbågen. Han hörde oss och uppfattade min prekära situation för att därefter ta kommandot. Han var tydlig med att han inte kunde lova något men han kunde hjälpa mig så att vi tillsammans skulle göra vårt bästa för att få hem mig i tid denna fredagseftermiddag. Nästa plan gick nämligen inte förrän vid nio och jag längtade hem trots min dumhet.

Säkerhetsperson två frågade om jag hade vätskor i väskan. Ja, svarade jag sanningsenligt och började tyst i huvudet rada upp dem schampo, balsam, värmeskydd, ansiktstvätt 1, ansiktstvätt 2, ansiktsvatten, deodorant... Hela necessären var ju för allsina dar däri. Det började kännas omöjligt hela försöket.

-Som schampo eller så? frågade säkerhetsperson 2 och langade upp min jättestora väska på röntgenbandet. När den gick igenom gummigardinerna var jag ganska säker på att min hemkomst skulle ändras till tio, halv elva tiden alternativt att jag skulle få slänga allt det där i huvudet uppradade och jag började fundera över kostnaderna. Säkerhetsperson 2 öppnade min väska. Där låg mina två necessärer bredvid varandra och däremellan en påse med schampo och balsam i. Säkerhetsperson två tog påsen, slog ihop min väska, drog igen dragkedjan och sa: Spring nu och Lycka till!

Förvånad tog jag min väska och sprang uppför spiraltrappan. Slängde en blick på avgångstavlan för att ta reda på gaten. Insåg att jag nu hade sju minuter på mig innan planet skulle lyfta. Jag nådde gaten där två damer torrt konstaterade att boardingen var avklarad och slut. Jag var för sen! Och dessutom var mitt handbagage på tok för stort. Jag borde ha checkat in det! Jag vädjade ännu en gång, jag var ju så nära. En av damerna suckade och sa, ja, ja följ med då så får vi se vad kabinchefen säger.

Oh, vad jag hoppades när vi gick där gången ned. Damen förklarade att jag var sen och hade för stort handbagage. Det uppenbara. Jag såg nog ut som en ledsen hund. Kabinchefen tittade på mig sträckte ut armarna i en yvig gest, sprack upp i ett stort leende: Det är klart vi ordnar detta! Det är ju fredag! Välkommen!

Jag tror att jag sken som solen när jag puttade min jättestora väska framåt i gången till min plats i planets bakre halva. Jag fick i vilket fall många leenden på vägen. Väl vid min rad studsade en man upp och erbjöd sin hjälp för att få upp jätteväskan på bagagehyllan. Jag tackade och tog emot och sjönk sedan, lätt omtumlad, ner på min plats.

Vänliga människor gör verkligen skillnad! Ingen av dem jag mötte gjorde något fel men två av dem gjorde mer än de behövde och de gjorde mig så glad. Och en schampo- och en balsamflaska är ett lätt offer för min tankspriddhet och för att få komma hem många timmar tidigare än både planerat och befarat.