torsdag 8 november 2012

Relationsproblem


Vi har lite relationsproblem i hönsflocken.

Det är som så att Mimmi verkar ha bestämt sig föra att agera tupp och då de övriga inte erkänner henne makten ger hon sig på de svagare och pickar dem och rycker av dem deras fjädrar. I klassisk mobbinganda får hon dessutom med sig andra individer med låg självkänsla.

Lilja var den som blev mest utsatt, stackarn var i princip fjäderlös i slutet av sommaren. Äldste löste rådigt problemet genom att, händig som han är, bygga ytterligare ett hönshus med tillhörande hönsgård i anslutning. Där fick Lilja ta sin boning tillsammans med de fyra unghönsen i två kullar och av olika ras. Där huserar således en liten multikultiflock numer.

De senaste dagarna har dock Kryssmynta visat elaka tendenser emot Mimmi, de har hitintills delat boning. Mimmi har då sökt sin tillflykt i grannhönshuset när det funnits möjlighet, och i hopp om att hon funnit godheten inom sig utifrån sina nya erfarenheter, bestämdes det idag att hon skulle få gå lös tillsammans med mulikultiflocken, utanför hönsgården.

Äldste hade åkt med bussen när jag tittade ut genom fönstret och det jag fick se var Mimmi sittande ovanpå Fenix, som är en höna trots det något maskulina namnet, pickandes på hennes huvud. Mellan rusade ut under arga vrål, fångade in Mimmi och kom in igen.

På frågan var Mimmi nu var, svarade han: I den nya hönsgården, instängd!
På frågan var Pip och Jojo, ännu inte fastställt kön, var, svarade han: Jag vet inte.
Vi sprang båda till fönstret igen.
Där ute, i hönsgården sprang Mimmi i ilfart fram och tillbaka, jagandes de två små.
Ett nytt argt vrål ifrån Mellan medan han återigen rusade ut.
Lösningen blev att låsa in henne i ensamhet tills hon blivit snäll eller till dess vi finner en bättre lösning.

Under tid av kontemplation idag har jag grubblat över om mina erfarenheter som personalansvarig och mina erfarenheter som hönshyresvärd har några likheter. Jag tror att jag får grubbla vidare ett tag till på det spörsmålet.

Nykär?

Häromdagen var maken och jag på lunchdate. Det blir inte så ofta numer då vi sällan är på samma ort så där mitt på dagen, så det gäller att passa på när så sker.

Vi gick till ett litet mysigt ställe vid namn Martina, som började som en Italiensk delikatessbutik i ett  charmigt hus otippat beläget i ett industriområde. Så småningom utökade de med servering utav ett av stans godaste kaffe, sedan även lunchservering. Allt mitt i butiken. 


Behöver jag säga att det är charmigt?


Vi sprang på några kollegor till mig och efteråt fick jag frågan hur länge vi varit tillsammans, för vi såg SÅ nykära ut!  


Det är inget dåligt omdöme efter mer än 16 år tillsammans tycker jag.

onsdag 7 november 2012

Bloggkärlek


Tänk att få återinträda till bloggvärlden och finna att jag förärats med en utmärkelse, och av självaste drottningen dessutom. Drottningen är i detta fallet Queen of Kammebornia som skriver en helt underbar blogg, som jag antar att många av er redan är följare av. Det är nämligen lätt att bli rojalist och trogen följar i detta fallet. Och skulle du mot all förmodan inte varit inne på Pias, drottningen heter så, blogg ännu så rekommenderar jag det å det varmaste då man där omsluts av en lycklig känsla över själva livet.

Det vackra omdöme jag fick var följande:
 Hanna med bloggen Hemkära Hanna för att du på ditt lugna och lågmälda sätt får vardagen att lysa, och för att du skickar recept till mig när jag som bäst behöver det och för att du vet vad livet går ut på

Reglerna för utmärkelsen är
 
1. Tacka bloggaren som gett dig utmärkelsen och lägg ut länken till den som gav dig den
 
2. Ge utmärkelsen vidare till fem favoritbloggar och berätta det för dem med en kommentar
 
3. Kopiera post it-lappen och sätt den på din blogg

Så nu ska jag med varm hand lämna denna utmärkelse vidare till fem av alla er underbara bloggvänner jag har fått därute i etern. Det är på intet sätt ett lätt val eftersom det är så många läsvärda blogga och jag vet hur roligt det är att få ett sådant här omnämnande samt att fem är på tok för få. Men här kommer ändå fem bloggar.

För att ni på ett så underbart sätt och ifrån olika vinklar tar mig med till livet på en gård med flera generationer. Ert härliga förhållningssätt till varandra, djuren och naturen förmedlar en trivsel och förnöjsamhet som är njutbar.

För att du bjuder på dig själv, dina tankar och grubblerier och din vardag på ett innerligt sätt. Samt för att du för evigt har förändrat min bild av Finland.

För att du. Jessica, gör världen lite bättre genom att berätta om din underbara dotter och samtidigt öppenhjärtligt dela de sorger som människor i er omgivning orsakar dig. Men framför allt för att du förmedlar en sådan kärlek.

För att Rebecca var en av de första att kommentera på min blogg när den var alldeles ny, vilket gjorde att jag började ana vad bloggandet kunde innebära. Samt att hon skriver en urmysig blogg med stark retrokänsla.

För att du flera gånger har räddat mig när jag står utan matlagningsidéer och du gör det varvat med ärliga och trevliga anekdoter ur ditt liv.

Nu vill jag avsluta med att önska att jag får fler utmärkelser. Inte bara för att det är roligt utan mest för att det finns så många fler jag skulle vilja ge den vidare till. Jag är både glad och tacksam för den gemenskap jag får dela med så många fina, underbara människor därute som jag känner trots att vi aldrig träffats.
Kram till er!


Tacksamhet


Under min bloggvila hade vi höstlov och på höstlovet fyllde Yngste år, sex stycken.
Jag ägnade åtskillig tid, dagarna däromkring, åt att tänka på hur tacksam jag är över mina pojkar, att de är mina och att de fortfarande är tre stycken då det var fasligt nära att Yngste blott blivit fem och ett halvt.

Tänk så skört livet är och vad viktigt det är att värdera den där vardagen som ibland känns lite kämpig men faktiskt är det som ger livet dess mening.  Läxläsning, sövning, morgnarna med letandet efter vantar och mössor, högläsning, samtalen, stojiga måltider, kramar i förbifarten, plåster, tjat, skjutsningar, spel och mys. Livet med dem man älskar. Det som faktiskt är livet.

Jag vill leva så att jag njuter av min familj, även av de där små, till synes obetydliga sakerna i vårt samspel. Jag vill att mina barn skall växa upp trygga med vetskapen att de är älskade, önskade och efterfrågade.
Jag är så tacksam att jag har dem, min familj, släkt och vänner.
Livet är bra härligt men ibland krävs det att man tar sig tid och tänker efter för att inse hur bra det faktiskt är!

tisdag 6 november 2012

Kladdfritt pyssel

En väldigt bra sak att ha hemma för pysselsugna barn, sådana där dagar när det inte passar att plocka fram flaskfärger, skyddskläder, palett och stora papper för kreativt skapande men det ändå spritter av skaparlust, är Playmais eller dess konkurrent gjord av potatisstärkelse.

Små formbara bitar som enkelt fogas samman genom att den ena biten lätt gnuggas emot en fuktig disktrasa och sedan sätter man bara ihop bitarna. Riktigt roligt, garanterat kladdfritt, lätta att vara fantasifull med och skulle någon som av en händelse råka äta upp en bit eller två så gör det inte det minsta då de är alldeles giftfria. Dock är de inte speciellt goda enligt utsago. Naturligtvis var gossarna nödvändigt tvungna att provsmaka dem då de blev varse dessa fakta.

Nedanstående lilla värld skapade Yngste, med lite hjälp, och sysselsatte sig med en lång stund under eftermiddagen. Fantasin får man dock tillsätta själv då den inte medföljer i lådan.


måndag 5 november 2012

Kastanj

När livet rusar lite för fort och jag måste vara mer än önskvärd lång tid i staden, är det så gott att plocka upp en vacker kastanj och stoppa ned den i vanten. Att sedan gå där och stryka tummen emot det lena skalet ger en behagligt rofylld och jordnära känsla, en känsla av hemma.

söndag 4 november 2012

Bloggliv

En förkylning, lite för mycket på jobbet, en underbar familj som fick de krafter jag hade kvar ledde sammantaget till ett oplanerat uppehåll i mitt bloggliv. När så omständigheterna förändrades, inte familjen dock, den var tack och lov kvar helt oförändrad, så fylldes huset av ett gäng unga härliga släktingar som farit en bit norrut, hit till oss, för att delta i församlingens ungdomskonferens. Det är fantastiskt att ha huset fyllt av ungdomar, som mest sov det åtta stycken här, det blir liv och rörelse, mycket skratt, mycket matlagning och tämligen lite sömn. 

Nu har jag dock återvänt till mitt bloggliv också så på återhörande all ni fina!