För nitton år och en dag sedan

För nitton år och en dag sedan for jag till huvudstaden för att beskåda en av mina bästa vänners förstfödda. Tösen var bedårande, och är det för den delen ännu. Vi gick på promenad, pratade förlossning, åt mat och snusade på bebis. 

Allteftersom timmarna gick blev jag allt mer nervös och lätt orolig. Min kära vän, som känner mig väl, frågade vad det var med mig och efter ett tag kröp det ur mig att jag skulle träffa en trevlig ung man på kvällen. Det tog inte många bråkdelar av en sekund innan fokuset för dagens fortsatta gemenskap hade bytt fokus. 

När väl stunden var kommen blev jag ivägskickad med många lyckönskningar, lite retfulla kommentarer och då jag med andan i halsen strax återkom för att hämta min kvarglömda plånbok ekade deras skratt i trappuppgången medan jag skyndade tillbaka till tunnelbanan.

Med ett hjärta som bankade anlände jag till centralen, där vi skulle mötas, och där stod han, han som jag haft ögonen på i två månader, och han var allt nervös han också. Lite tafatta beslöt vi oss för att gå till McDonalds för att äta. 

Romantiskt!

Men det var det vi hann innan bion skulle börja.

Filmen han valt var "Tid att älska" med Michelle Pfeiffer och Robert Redford. Jag mindes inte så mycket av handlingen ifrån den gången då insikten om att han satt där bredvid mig och att vi var på tu man hand för första gången helt dominerade mina tankar.

Då filmen var slut och alla övriga reste sig och började gå ut till Celine Dions "Because you loved me" satt han kvar, gjorde inte minsta ansats att resa sig upp, och stirrade ned på sina händer där i knäet. Jag blev outsägligt nervös och visste inte alls vad jag skulle göra. När vi var alldeles ensamma kvar reste jag mig upp. Då som först tittade han upp på mig och bad mig att sätta mig igen. Efter ytterligare en lång stunds tystnad berättade han att han tyckte om mig, mer än som en kompis eller vän.

Och så såg han så oerhört rädd och utelämnad ut.

Försiktigt sa jag, väldigt romantiskt, att det var ömsesidigt.

Att se den förändringen som blev i hans ansikte var fantastiskt.

Han frågade om han fick hålla min hand.

Om han fick!!!

När vi väl kom ut ifrån bion vandrade vi Stockholms gator upp och ned, hand i hand, och pratade och pratade och ibland var vi bara tysta i varandras närhet. 

Någon liten puss blev det allt också.

Där gick vi helt ovetande om tid och rum ända till dess vi insåg att alla tåg slutat gå både till mitt och till hans hem.

Vad göra? 

Antingen fick vi fortsätta gå där i vårt lyckorus eller...

Jag ringde min vän.

Och förklarade situationen.

Hon och hennes make skrattade så de inte gick att tala med på en lång stund men lovade sedan att bädda till dess att vi dök upp.

Väl där fick vi både lyckönskningar och varmt te.

Och sedan fick han sova i köket och jag i finrummet.

Så slutade den dagen, för nitton år och en dag sedan.

Och här är vi nu, nästan ett halvt liv senare.

Det är kärlek!