Det liv som är mitt

Frekvensen på mitt bloggande är direkt korrelerat till i vilken frekvens livet i övrigt pågår och de senaste veckorna har frekvensen varit hög, lite för hög. Dock har jag, vis av erfarenhet, börjat lyssna lite mer på min egen kropps signaler, börjat bli lite snällare emot mig själv, på psykologens inrådan, något som är betydligt svårare än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. 

En av de saker jag fått upp ögonen för är hur jag i pressade situationer prioriterar och vad som prioriteras bort. Först åker det som bara bereder mig glädje, det är ju inte nyttigt för någon annan än mig. Samtidigt som det där lilla avbrottet faktiskt också ger lite energi så är det ändå något fint i att i grunden se till familjens och gruppens bästa i första hand. Även att jag måste bli lite snällare mot mig själv så vill jag aldrig börja prioritera mig och mitt före min familj. Jag tror att det går att hitta en balans i detta och den har jag gott hopp om att finna.

Igår låg jag däckad av feber hela dagen men denna soliga morgon har jag byltat på mig ordentligt och suttit ute på soffan på bron och bara blickat ut över åkrarna och låtit tankarna vandra, låtit sinnet vila och själen återhämta sig. 

Helt enkelt njutit av det liv som är mitt. 

Det liv som jag helhjärtat vill leva och inte bara ta mig igenom.