För två veckor sedan införskaffades en kyckling vardera åt pojkarna. Mellan har burit runt, gosat, matat och umgåtts med sin Junior den mesta av sin tid.
Så igår hände det som inte fick hända. De äldre hönorna tog sig in till de tre nya och pickade dem. Junior så hårt att hon var alldeles sårig och förlorade ett öga.
Sorgen var enorm! Och att de älskade hönsen kunnat göra detta fruktansvärda gjorde det ännu värre. En granne, som även är veterinär, undersökte skadan och gav inte mycket hopp men tyckte vi skulle avvakta natten.
Natten, den var fylld av tårar och inte av sömn. Sorg och oro. Junior levde i alla fall men det såg inte bra ut.
När så Äldste, i morse, gick ut till hönshuset, för att tillgodose deras behov, kom han snabbt rusande, överlycklig, tillbaka. Det lilla, lilla Cochinelleägget, som ingen riktigt trott på, hade kläckts! Och ur det hade den minsta lilla, näpnaste dunboll krupit fram. Den har till och med dun på de pytte-, pyttesmå fötterna. Då var det glädje, även hos Mellan, lite.
Men så blev det dags för det svåra beslutet. Junior skulle inte överleva. Skulle vi avliva henne eller skulle naturen få ha sin gång? Beslutet var Mellans och han valde, under tårar, att det skulle gå fort så hon inte behövde lida mer. Det är ett svårt beslut. Och svårt att förstå att älskade djur kan vara så grymma.
Så synd om den lilla kycklingen.. Men så underbart söt den nykläckta är! Dom är som finast när dom är fläckiga! :)
SvaraRadera/Sandra