Möten

Igår började min äldste son sjuan! Hur detta gick till har jag ingen aning om. Min lille pojk! Jag fick äran att köra honom till skolan, den nya skolan, den nya skolan i stan, den nya skolan där man talar engelska dagarna i ända. Huruvida jag skulle få följa med in skulle beslutas framme vid skolan. Jag fick inte följa med. Istället blev det att ta en fika med två andra, lika snopna och nyfikna mödrar, tills telningarna var färdiginformerade om högstadiets regler, klasser och hemligheter. Det var inte så tokigt det heller. 

När vi så lämnade caféet och anträdde parkeringsplatsen stod där en bil i ett ytterst prekärt läge. Föraren hade tagit en sväng, på den trånga, snirkliga men förhållandevis billiga parkeringen, en liten aning för snävt om knuten på ett skjul som stod där lämpligt placerat, mitt på parkeringen. En gentleman låg på knä och försökte rucka på en av grundens stenar. Det var torpargrund på skjulet. Jag och mitt sällskap gick fram för att se om vi kunde bistå på något vis. Varpå jag glatt utbrast förarens namn och vi kom i samspråk. Gentlemannen yppade något, då han nog ansåg att vi förlorat fokus en aning. Vi rättade oss, han fick loss stenen och min bekanta väninna övertog min parkeringsplats, en lättmanövrerad sådan.

Då man får betänka att vi var utsocknes så förundrades damerna i mitt sällskap över att det var en bekant till mig där i bilen. Staden är ju stor, ungefär 200 000 invånare, och det var lite märkligt att det var en känning vi stött på. Vi talade om detta när vi for. 

Några ärenden skulle uträttas på vägen och då jag kom till insikt om att medresenärerna var fullkomligt ovetande om en fantastisk liten Italiensk delikatessbutik kombinerad lunchrestaurang, som vi for förbi, trycktes bromsen kraftfullt i botten och vi skuttade glatt ut och gjorde vår entré. Då butiksägaren kom emot mig med öppna armar, inneslöt mig i desamma och frågade vad han kunde stå till tjänst med blev förvåningen stor. Efter lite småprat avlägsnade han sig och damerna i mitt sällskap undrade fnittrigt om jag kände alla i hela stan, vilket jag naturligtvis svarade jakande på.

Nu är det ju inte riktigt så bör väl erkännas. Mer en rad i följd slumpartade händelser. Men jag passade på att ge ett sken av att vara en riktigt übersocial varelse. Vi får väl se hur länge den villfarelsen står sig.