Busschaufförer och statsministrar

Jag for till Stockholm häromdagen för att hämta lampan till biblioteket som var en del av makens present. Väl där passade jag på att äta lunch med nämnde make. Det blåste isande vindar och graderna hade krupit nedåt ganska ordentligt. Maken var illa klädd och hade lämnat handskarna på kontoret av någon obegriplig anledning.

Dessa omständigheter gjorde i alla fall att vi slank in på första bästa restaurang i Gamla Stan och bad om ett bord långt ifrån dörren och gärna vid ett element. Vi fick ett litet bord med rödrutig duk långt in i lokalen och slog oss ned. Personalen var charmerande trevlig och maten var god och efter en stund föll vi in i vår vana att tala om våra medmänniskor i lokalen. Det är en vana jag har ifrån min farmor som kunde underhålla oss i timmar på sin balkong med att hitta på livsöden åt inte ont anande förbipasserande.

Hur som helst så behövdes i vissa fall inte så mycket fantasi. Där satt två busschaufförer som livfullt drömde om att få köra landsbygdsbuss istället som nu, stadstrafik. Deras målande beskrivningar av natur och årstiders skiftningar samt trevligare passagerare hade vi ju inget som helst att invända emot. 

Vid några andra bord satt turister av varierande nationalitet. Där hade vår fantasi mer att göra. Och så var där även före detta partiledare och en före detta statsminister på plats. Så inte led vi brist på samtalsämnen.

Men om jag ska bli lite seriös så är det fint att bo i ett land där vi kan sitta på en restaurang samtidigt som busschaufförer, turister och en före detta statsminister. Att det inte behövs några extra säkerhetsåtgärder och inga ytterligare krusiduller. Vi kan sitta där, lantisar och stadsbor, med olika yrken och historia och vi blir behandlade på samma trevliga sätt och får oss alla en god och mättande lunch även att vinden viner isande kall därutanför.