Utesovare

Vi sover ofta ute på sommarnätterna. Det är något jag gjort så länge jag kan minnas. Som barn hade jag balkong utanför mitt rum och på den tiden var det inga resårmadrasser i sängarna utan en skumgummimadrass vilken med lite möda ändå kunde släpas ut på balkongen. Och där sov jag.

Detta beteende har sedan följt mig. Som höggravid lägenhetsboende kunde jag liggandes i min tältsäng hälsa godmorgon till alla mina rökande grannar som kom ut och beskådade mig på mornarna.

Vanan verkar också ha gått i arv, i synnerhet till de två äldsta. Det sovs i tält och under bar himmel så snart tillfälle ges, oftast rakt på marken på en filt. Nu har dock igelkottarna börjat irra omkring på nätterna och ingen av oss är så speciellt intresserad av att vakna med en kotte i ansiktet hur söta de n må vara. Därför beslöt Yngste att han och hans mor skulle dela bädd på studsmattan natten som var.

Min lilla sprakfåle hade dock lite svårt att komma till ro. Så även hönsen. Var gång jag gick för att se om jag kunde stänga om dem återvände jag och fann gossen i full färd med att studsa, överförtjust över att han lyckades få både böcker, myggmedel och kuddar att flyga.

Vi läste både bok och bibel. Han ville höra berättelser om hur det var när jag var liten. En syssla som får både honom och mig att glömma tiden.

Vi ägnade mycket tid åt att iaktta svalorna som underhöll oss så mycket vi önskade med sin flygakrobatik. Det är så skönt när intrycken blir färre och man till fullo kan njuta av dem som är, av svalor som flyger, om ett älskat litet lockigt huvud på min arm, av det allt stillsammare samtal som förs, fyllt med tankar, och med allt längre pauser. Samtalet som successivt byts ut mot långsammare andhämtningar och resulterar i en alldeles avslappnad barnakropp.

Det är kontemplerande att ligga och iaktta olika lövs respons på samma vind. Asplöven som darrar vid minsta pust och de stadiga eklöven där grenen behöver ristas för att det ska ge utslag på löven. Att se skymningen och njuta av den. Ja, till och med att vakna vid två- tretiden och frysa, stoppa om sonen och sig själv för att sedan överväldigas av den enorma symfoni av fågelsång som omger. Tänk att alla spelar sin egen melodi och ändå har det en samklang.

Att sedan, några timmar senare vakna, badande i sol, av att en av mitt livs solstrålar burrar intill sig, slår sina armar om mig, sin kind mot min och småviskar att jag ska vakna för nu är han hungrig.

Då är det gott att leva!