I Söderhamn var det så dags att testa McDonalds frukostutbud, det fick godkänt. Åtta minuter i tio anlände vi och barnmötet började tio. Det var väl tajmad körning av mig tycker jag.
Yngste fann nästan genast en ny vän.
Det är väl förunderligt det där med barn, de ser någon de tycket verkar sympatisk, går helt enkelt fram och säger hej och så är leken igång. När förlorade man den förmågan?
Även Mellan fann en vän, svår att slita sig ifrån.
Vid femtiden plockade vi upp Äldste på stationen, han kom med tåget ifrån Småland. Således har jag alla gossar samlade igen även om det inte märks så att det stör precis. Äldste pep nämligen iväg till ungdomsområdet efter en gemensam korvmåltid, stående utanför en traditionell moj, och vi har inte sett honom sedan dess, bara fått nöja oss med glada SMS. Livet som tonårsmamma ät lite hårt kan jag tycka samtidigt som jag gläds överhövan åt hans nyfunna fria liv.
Nu sussar två gossar på vårt familjerum. Vaken är blott en mor som väntar på att Äldste sonen skall återansluta, väntar och övar på att det inte ska märkas för mycket att hon väntar, både på sonen och på att få somna för dagen.
Vad tråkigt det är att man förlorar den förmågan och mycket annat fint som man har som barn. Hoppas att ni får det trevligt.
SvaraRaderaVäntan och övning på att väntan inte ska vara så uppenbar i tonåringens ögon är något att vänja sig vid...
SvaraRaderaDet gör lite ont när knoppar brister, om än att man gläds med dem.
Kram till dig vackra Hanna
Jessica/www.litenh.blogg.se
Åh, Oas var länge sedan jag var på. Vad roligt att det fortfarande är igång :)
SvaraRadera