Årets båtutflykt

Vår familj är på intet sätt en båtfamilj. Själv är jag uppvuxen med att fyrsitsiga flygplan och bilar var semestrarnas fordon. Vad gällde båt så var nog en bilfärja till Danmark, eller möjligen Tyskland, det närmaste vi kom. Makens erfarenhet av båt är kanske aningens större, men marginellt. Trots detta verkar det som att han tarvar åtminstone ett båtäventyr per sommar för att den skall kunna kallas en riktig sommar. Dock går det sällan helt igenom bra. Men bra minnen blir det i vart fall utav våra små äventyr.

Jag har sedan ett tag tänkt besöka Birka med min familj. Färjetidtabeller har undersökts och jag har missnöjt muttrat över resultatet. Trots att det fågelvägen inte är någon väldig resa skulle den närmaste hamnen härifrån ändå innebära en ganska rejäl biltur, en timmes färjeåkning och så bara tre timmar på besöksmålet innan det var dags för samma färd men i motsatt riktning. Så när maken föreslog en båttur sa jag lite tvekande ändå ja.

Barnens storkusin var vänlig nog att låna ut sin båt.

Maken och Äldste for till närliggande bensinstation för att bunkra upp ordentligt med bränsle, visa efter förra årets eskapader. Vi packade båten, även jag vis av årets eskapader hade packat en rejäl matsäck, för att klara alla eventualiteter, och så gav vi oss iväg. 

Eller inte! 

Motorn ville inte starta. Startmotorn gick igång men sedan hände inget mer. Tack och lov så är maken ganska händig även med trilskande motorer, så han meckade runt lite, trixade och sprutade startgas. Min uppgift var att vrida på nyckeln, en uppgift jag själv tycker att jag utförde med bravur. Gossarna satt under tiden och viftade med tårna i vattnet. Och ingen hetsade upp sig nämnvärt över förseningen. Vid det här laget vet vi ju att det är så båtutflykter går till. Till råga på allt så hade jag med min kamera men helt utan minneskort, så alla bilder är tagna med mobilen som dessutom hoppade in i något randomläge vilket gjorde att den tog bilder på lite olika vis, helt okontrollerat, därav variationen.

Motorn hoppade så småningom igång, tack vara makens flinka fingrar, och nu for vi faktiskt iväg på riktigt. Denna båt har en rejäl motor så vi for dessutom iväg med ryslig fart. Yngste, vars båtupplevelser inte är så goda låg ihopkrupen i mitt knä och uppskattade, till skillnad ifrån sina bröder, inte alls det myckna hoppandet båten ägnade sig åt. Men så drog maken tvärt av gasen. Jag tittade upp och där satt han, med en lös ratt i handen! Ratten hade helt abrupt släppt ifrån styrstången!

Äldste höll fullkomligt på att krevera av skratt. Och efter ett tag fick han sällskap i sin munterhet. Jag menar, hur sannolikt är det att ratten ska trilla av?!

Något märkligt händer garanterat när det är vi och en båt. Även om Äldste helt vill lägga skulden på mor sin. Han menar att det alltid går bra när jag inte är med vilket jag starkt betvivlar.

Det visade sig att en mutter, en bricka och en sprint hade hoppat loss. Muttern och brickan hittade vi ganska snabbt men sprinten höll sig undan. Medan båten låg där och guppade låg vi alla på dess botten, med rumporna i vädret och letade efter en eländig liten sprint. Jag tittade upp lagom för att artigt vinka till den väldigt närgående, passerande båten, så där artigt som man ska på sjön, det vet jag i alla fall. Deras mycket muntra leenden till trots.

Vi hittade ingen sprint, men vi hittade en galge! Den micklade Maken till och stack in i sprinthålet. Det visade sig dock vara mycket svårare att manövrera en tämligen stor motor med den lilla kroken på en galge än med en normalstor ratt, så han fick ganska snart ge sig. Vi gnuggade åter våra geniknölar varpå jag halade fram min nyckelring, pillade loss alla nycklar och räckte själva ringen till maken med uppmaning att hitta på något med den, och gärna ganska snabbt, då vi nu guppat lite väl nära stranden. Han hann lagom vrida till den lite när Mellan utropade: Är det här sprinten?

Det var det! Den var återfunnen!

Ratten skruvades åter ihop och vi fortsatte vår färd. Dock med kontinuerliga rattkontroller.

Och vi kom fram till Birka utan vidare missöden. Ja, såtillvida att man inte räknar hur det går till när familjen Landkrabba skall förtöja en båt som ett missöde. Den blev dock förtöjd men det tog en stund och krävdes en del rådbråkande, men vi lyckades och det tillsammans.

Trots vår ganska sena ankomst så hann vi med dagens sista guidade visning vilket var väldans bra. Guiden var en jättelång arkeolog med en stor portion humor och ett stort kunnande. Dessutom var han väldigt intressant att lyssna på tyckte alla åldrar.

Turen innebar en hel del promenerande i vacker och kuperad terräng ackompanjerat av en hel massa intressant information.

När sista färjan gått för dagen var klockan bara halv fyra och jag var riktigt glad över att vi kommit med egen båt. Vi hittade oss en solig klippavsats med ett litet bord på där matsäcken kunde inmundigas. Gossarna åt med rejält god aptit efter dagens alla upplevelser och intryck och sedan var det fri lek vilket innebar att maken och jag lade oss på de solvarma klipporna och iakttog de skuttande och klättrande pojkarna, ja, emellanåt hörde vi dem bara.

Men till och med livfulla gossebarn kan behöva lite ro och stillhet emellanåt.

Björkö är en vacker ö i sig men att Birka ligger där gör den verkligen värd ett besök. Jag fick bland annat lära mig att det under Vikingatiden blott fanns fyra städer i Skandinavien och Birka var en av dem. Och det faktum att inget byggts ovanpå den gör den väldigt unik.

Åter på, den i Yngstes tycke alltför skumpiga, båten somnade han i mitt knä. Rädsla, glädje, uppmärksamt lyssnande, äventyr, lammklappning och mycket mer tog ut sin rätt.

Väl i hamn promenerade vi upp till farmor och farfar för kvällsmat och bad i poolen och mera mys. Det var allt fler som var lite medtagna efter färden.